Rätt målgrupp?

Nu börjar leksakskatalogerna dimpa ner i brevlådan inför julens shopping. Bortsett från att de cementerar könsrollerna (rosa sidor för gissa vilka och blå sidor för det andra könet) är de ganska roliga att bläddra i. Tycker iaf jag och A. Vi ohh:ar och ahh:ar och funderar på hur många julklappar vi kan köpa till vår son. Det finns ju även ett gäng kusiner att sprida ut gracerna på (eller heter det över?).

Sonen är inte alls så begeistrad över de glassiga katalogerna som hans föräldrar är. Han bläddrar lite i dem för att se om det finns några Star Wars figurer, hittar han inga slår han igen katalogen och kräver att få titta på film istället.

Det jag och A lockas av är ju så klart de leksaker som vi själva hade när vi var små. I mitt fall My little ponies, gosedjur och tekniklego medan A går igång på Britains-miniatyrer.

Nåja, vi får se vad tomten kommer med!!

Redovisningsdags

Idag var det dags. Jag och I-M skulle redovisa våra alster för vår duktiga men ack så noggranna lärare (det går inte att smöra sig fram där inte). Kursen heter "från idé till trycksak" och gick alltså ut på att ta fram en broschyr helt på egen hand. Jag har haft sån ångest över denna lilla eländiga broschyr och gjort allt för att förtränga den. Till sist lyckades jag ändå ta mig i kragen och göra klart uppgiften.

Läraren tog med oss till köket (alla andra rum var visst upptagna). Där blev vi avbrutna med jämna mellanrum av en tjej som kom och hämtade smörgåstårtor. Trots detta gick redovisningen bra och det var faktiskt ingen som fick huvudet avbitet. Det hela kändes lite casual friday och när allt var klart och vi önskat varandra trevlig helg vimsade jag och I-M därifrån ungefär tio kilo lättare (ja, ångest väger ungefär som en stor säck potatis).

Så vilka lärdomar kan man dra av detta? Kanske är det så att redovisningar inte är så mycket att oroa sig över och att vi faktiskt är tuffare än vad somliga tror. Eller så är det kanske helt enkelt så att man inte ska utbrista "det där är ju min gamla tekniklärare" medan någon annan pratar? Men ingen verkade ta illa upp, inte ens den gamla teknikläraren... Hur som helst: nu är det helg!!

Livet på landet

En fredagskväll i vårt röda hus på landet kan se ut så här:

Barnet har somnat och fadern går ut för att hämta lite ved. Han tar sin vedpåse och sin ficklampa och beger sig ut i mörkret. Han hinner dock inte många steg förrän han hör ett konstigt ljud. När han lyser med ficklampan ser han en stooor och potentiellt farlig tjur i trädgården. Nu är han ju ingen tapper matador så istället för att ropa "stånga mig, gör något" så vänder han och går in till tryggheten. "Husflugan", viskropar han (tyst så att barnet inte vaknar), "det står en tjur utanför". Jag drar på mig skogshuggartröjan och går ut. Efter mig tassar barnets far. "Där är den", säger han och lyser med ficklampan. "Men", säger jag, "det är ju bara en av nästgårdsgrannens tjurkalvar". Den lilla söta kalven blir rädd för oss, hoppar över staketet in i närmstagrannens kohage. De stora korna och den stora tjuren i den hagen blev inte så glada över att få oväntat besök och skickade snabbt iväg lilltjuren över nästa staket, hem till tryggheten.

Närmstagrannarna informerades om varför deras kor jagat runt i hagen när de egentligen lugnt skulle idissla, veden hämtades in och resten av fredagskvällen kunde avnjutas i soffan.

Åtta saker jag aldrig...

Roligt med lite utmaningar. Gör som många andra och nappar på Studiomannens ut- och uppmaning. Alltså åtta saker som jag inte kommer att ge en chans. Jag blandar både sånt jag testat och aldrig kommer att testa igen med annat som jag helt enkelt inte vill testa, någonsin.

1. Först på min lista är matrelaterat. Lever. Vill aldrig någonsin prova. "Prova den här mumsiga levergrytan!" Nej tack!

2. Smala jeans. Jag tycker verkligen att det är snyggt. På andra. Jag vill inte ens utsätta mig för att prova ett par i ett provrum. Ser framför mig hur de fastnar någonstans strax över knäna. Nej, jag är en kjoltjej. Bruna, svarta, grå, blommiga, rutiga, jeansditos... Ge mig en ny kjol och jag är lycklig.

3. Hoppa bungyjump. Det räckte så bra med Uppskjutet på Liseberg, tack så mycket. Hänga upp-och-ner med ett gummiband runt fötterna lockar mig inte. Men jag är hemskt stolt över att en gång ha badat vinterbad en nyårsafton i 20-gradig kyla. Samma nyårsafton som jag gjorde snöänglar iförd festklänning och sandaler...

4. Msn. Kanske för att jag aldrig har förstått mig på det och tycker att det är pinigt att fråga nån hur det funkar... Eller så behöööver jag det inte.

5. Också matrelaterat. Marinerad bläckfisk. Allltså bläckfiskarmar upphuggna i centimetertjocka skivor marinerade i olja. Ingen ytterligare tillagning. Behöver jag säga mer?

6. Benvärmare. Jag har förstått att det är trendigt men det får mig bara att tänka på jumpan i högstadiet då man bara skulle ha USA-sockar nerhasade över sina nikes. Och känslan av svettig gymnastiksal vill jag inte ha när jag går på stan.

7. Köpa en skiva med Kent. Möjligtvis av lokalpatriotiska skäl. Eller inte.

8. Sist men inte minst: lösnaglar. Jättefina när man precis har limmat dit dem men ett helsike när de börjar lossna. För att inte tala om hur besvärligt det är att plocka ut kontaktlinser... Däremot skulle jag kunna tänka mig att gå till salong och få naglarna fixade och eventuellt lite förlängda av ett proffs. Men ingen mer klistrasjälvbudgetvariant.

Om min släkt

Nappade på Lottens tips så här kommer en snabbkurs om min närmaste släkt (vår släkt är ganska liten så den närmaste blir nästan hela...).

Min mamma älskar sina barnbarn och skulle göra allt för sina ungar. Därför blir hon också vansinnigt arg om jag eller min syster gör något oklokt. Arg av oro har hon förklarat.

Min mormor är en frän böna på 80+ som skilde sig nån gång på 40-talet, gifte om sig, fick ett barn till och aldrig kommer sluta jobba.

Min morfar var svårt njursjuk och dog när jag var kanske tio år. Mitt tydligaste minne är när jag gav honom och Ingrid (hans nya fru) monopolpengar i julklapp. Jag tror att de blev glada men pappa tvingade mig att ta tillbaka dem så vi kunde fortsätta spela monopol hemma. Sen kommer jag ihåg deras sommarstuga, doften av nyslungad honung och att jag hade en sammetskjol på hans begravning.

Min pappa är en bra motvikt till mamma. Han blir sällan arg men när han blir det får man se upp... Dessutom spelar han munspel.

Min farmor födde min faster innan hon han gifta sig. Men när pappa föddes (hemma, här skulle det minsann inte åkas till sjukhus och pjoskas) sex år senare var den lilla detaljen avklarad. Hon jobbade och slet, var låghalt och duktig på att brodera. Tyvärr gick hon bort tre år innan jag föddes så jag har inga egna minnen av henne.

Min farfar hann jag heller aldrig träffa. Han är en bild på en man med tvinnade mustascher.

Jag skulle gärna ha träffat farmor och farfar.

Vad var det jag sa!?

En fredagskväll härom veckan krockade sambon med ett vildsvin. Det som skulle ha blivit en mysig hemmakväll förvandlades till en åka-och-hämta-sambo-flera-mil-hemifrån-i-ösregn-kväll. Jag kom dit ungefär samtidigt som bärgaren. Det visade sig att sambon hade klarat sig bra, vildsvinet var tvärdött och bilen (firmabil) kanske aldrig mer blir sig själv.

Vi packade över alla saker (en veckopendlande sambo ger upphov till en förfärlig massa prylar) i vår privata bil och for hem. Under helgen försöker sambon ta reda på vilken bil han ska ha följande vecka och jag upprepar likt ett mantra: den är säkert försäkrad så att du får en ersättningsbil, den är säkert försäkrad så att du får en ersättningsbil... Beskedet från bilansvarig på sambons jobb: du får hämta en bil i Falun (ungefär 25 mil enkel resa). Jag justerar mitt mantra något: är du säker på att det inte ingår ersättningsbil i försäkringen, är du säker på att det inte ingår ersättningsbil i försäkringen...

Sambon ringer in sin pappa för att ha någon som kör honom till Falun (själv vägrade jag helt kategoriskt). Far och son ger sig iväg på en tripp till Falun. Efter ett par timmar ringer jag och kollar hur det går för dem. Svaret? Jo, de vände efter drygt tio mil då herr bilansvarig-på-firman ringde och sa att det ingick visst en ersättningbil i försäkringen...

Sällan har det känts så skönt att säga "vad var det jag sa"!

Den inställda trippen till Falun förde också det goda med sig att svärfar fick några timmar över och hjälpte oss att måla klart det sista på huset.

Vad är väl en visdomstand...

...om inte till lite besvär ibland!? Jag fick redan under min gymnasietid inte en, inte två, inte tre utan FYRA visdomständer (samt 1,9 på högskoleprovet till min kära moders förtjusning). Tre av dessa fyra smart-gaddar har snällt suttit på sina platser men den fjärde ville annorlunda. Han (jag är övertygad om att det är en han) smög sig in lite finurligt under tanden framför. Lönen för detta smygande var karies och min stränga, stränga tandläkare Baback bestämde att nu var det dags att ta bort tanden. Sagt och gjort, en tid för tandborttagning bokades.

Jag var inte särskilt orolig för detta, har ingen större tandläkarskräck. Mitt filbunke-mood höll i sig ungefär tills dagen för ingreppet då jag drabbades av akut tandborttagningsågren... Men eftersom Baback sagt till mig att jag absolut inte fick avboka tiden (han hade väl varit med förr kan tänka) så tog jag mig ändå dit på darrande ben. Jag fick lägga mig i stolen och blev inkapslad i grönt papper så att bara munnen stack fram. Jag fick fem bedövningssprutor, två Kåvepenin (antibiotika) och sen var det dags. Första halvtimmen gick ganska bra. Baback berättade lite om vad han gjorde och skämtade lite med sköterskan och på det hela hade jag det rätt fint i min gröna kokong. Då hör jag:
-Nu ska jag borra lite.

OK, tänkte jag, borra på: jag är bedövad.

-Jag ska borra lite i ditt käkben så jag kan ta bort tanden sen.

Hallå!! Mitt käkben!! Det är ju bara tanden som ska bort!! Jag hyperventilerade lite försiktigt för att inte imma ner spegeln och grät inuti över mitt stackars käkben som jag aldrig haft något otalt med. Efter ytterligare en halvtimme skickades jag hem med bomullstussar i munnen och instruktioner på en lapp.

Summa summarum: Det gick ganska bra att ta bort bustanden och hade jag inte vetat att de borrat i mitt käkben skulle jag antagligen inte alls haft särskilt ont nu.