Järnspikar!

Igår var det inlämningsdag på högskolan. Nej, vi fick inte mejla in våra uppgifter utan de skulle lämnas i pappersform i lärarens fack. Jag, som ändå skulle in till stan, lovade att fixa inlämningen åt ett par andra tjejer så de slapp åka från V-ås. Drömde mardrömmar på natten om att jag skulle försova mig (fet chans med två barn), att barnen skulle vara sjuka och att jag skulle glömma bort att åka in eller glömma ta med mig uppgiften. Nåja, ingen av dessa maror slog in såklart. Men bilen startade inte! Gaah! Där vi bor går det liksom inte att bara hoppa på bussen eller cykla (bussen går ungefär en gång om dagen och att cykla tre och en halv mil med två barn är inte praktiskt genomförbart).

Jag sitter i alla fall där i bilen med ungkottarna och all vår packning. Ringer till ännu-inte-maken och frågar vad han tror är fel med bilen. Han får lyssna genom telefonen men inte hjälper det. Ringer pappsen som precis har vaknat, han hoppar in i sin bil för att hämta oss. Det tar 30-40 minuter så det vara bara att packa ur barnen ur bilen och gå in igen. Lillplutten har hunnit bli hungrig vid det laget och den stora vill ha banan och äpple i varsin skål. Fixar gröt åt lillen och frukt åt den andra. Vår snälla granne ringer och undrar om vi behöver hjälp. Han hade varit ute och matat korna och hade sett mig packa in barn, icke-starta bilen och packa ur barn. Nej, pappa-taxin var ju redan på väg så det var lugnt men tack ändå. Pappa kommer, vi lastar över barn, packning och bilstolar och kommer äntligen iväg. Då kommer stor-killen på att vi måste åka till dagis och hämta hans älsklingsoverall! Sagt och gjort, vi stannar till vid dagis på vägen, hämtar bruna älsklingoverallen ("den är så bra förstår du mamma för den blir inte blöt i snön"). Kommer in till stan med 25 minuter till godo, ber till han där uppe att skrivaren inte ska krångla. Får ut mina utskrifter och lämnar in dem i tid.

Några saker gjorde ändå denna logistiska mardröm lite roligare:

1. När jag svor för att bilen inte fungerade fick jag höra från baksätet: "Man får inte säga så mamma. Säg järnspikar i stället. Nej, säg så här mamma: Aarghhh, bilen startar inte. Så kan man säga.". När han säger aarghh så låter han precis som mig...

2. Jag var ute i extremt god tid vilket gjorde att det fanns tid för sånt här krångel.

3. När jag lämnade in uppgiften till tjejen på expeditionen så gjorde hon snabbt en kvalificerad gissning av vem som skulle ha det (jag tror att vi är en sisådär 50-60 på den här kursen). Jag skojade lite med expeduttan (Lisa?) och sa att vår lärare verkar vara populär idag. Då himlar hon lite med ögonen och svarar: "ja, hos vissa". Klockrent!

När jag kom hem på kvällen startade bilen snällt efter att ha fått stått och myst lite med motorvärmare.

Från mörkaste förtvivlan...

...till ett maniskt skrivande. Ja, så kan det vara ibland och så var det igår på gränsen till idag. Alltså strax före tolvslaget. Då satt jag och ännu-inte-maken och knappade på varsin dator. Han ritade kartor (jag tror att han och dr Porathe skulle trivas förträffligt tillsammans) och jag satt och slet mitt hår i förtvivlan och desperation. Det som orsakade denna förtvivlan var teoridelen till mitt exjobb (i alla fall ett utkast till teoridel) som ska vara klar alldeles för snart och som jag igår vid 23.10 ännu inte hade en aning om hur jag skulle utforma. OK, jag hade läst en hel massa under dagen men inte hjälpte det! Det kändes som om det inte fanns en enda teorisnutt tillgänglig... Det var då jag började beklaga mig för kartnörden (ja, min egen kartnörd alltså; inte han med sjökorten) och simsalabim så kläckte jag den ena idén efter den andra! Helt sjukt! Jag knattrade frenetiskt på mitt tangentbord och 40 minuter senare hade jag mitt utkast. Gick till sängs mycket nöjd med mig själv.

Nu ska jag läsa igenom vad jag skrev igår. Det är alltid lika spännande, kommer nämligen inte alls ihåg vad jag skrev. Men bra var det! Åtminstone igår. Förhoppningvis idag. Men inte alls säkert.

Max funderar

Igår frågade Max varför astronauter har vita kläder på sig rymden? Kunde dom inte ha svarta kläder som Darth Vader har? Jag vet inte heller riktigt varför det är dresscode white i rymden men gissade att det kanske kunde ha något att göra med att vitt syns ganska bra. Som den pedagogiska mor jag är tog jag tillfället i akt att berätta lite om varför det är bra att ha ljusa kläder på sommaren, att vitt reflekterar ljus medan svart blir väldigt varmt i solen. Max funderade ett tag och sen kom han med följande funderingar:

Om man har svarta kläder i rymden kanske man inte syns
och då tror ju andra människor att man är ett mörker.

I sommar ska han ha sin gröna tröja på sig och lägga sig på gräsmattan, då kommer vi att tro att han är ett gräs med ögon.

Kommuni-vadå?!

Kommunikationen fungerar så där hemma hos oss just nu. Fyraåringen bublar från att han slår upp sina blåklintsblå tills han somnar och lilla klutten gör sitt bästa för att hänga på i brorsans tempo. Om vi vuxna vill få en syl i vädret om något som fyraåringen tycker är trist så är det. Näst intill. Omöjligt. Dessutom glömmer sambon allt som oftast bort vad jag har sagt. Därför har jag börjat messa viktiga saker... Ja, mindre viktiga saker också faktiskt. Det vi egentligen skulle behöva är en slags mötessekreterare som kunde skriva ner vad vi kommer överens om och gärna köra en snabbgenomgång à la melodifestival på kvällen.

Nåja, vi kanske hinner prata med varandra om en sisådär tio år när barnen blivit större. Kanske.

För det har min mormor sagt!

Får jag lov att hälsa mig själv välkommen tillbaka efter ganska precis sju månaders uppehåll? Jo men visst, det är ju min blogg så hjärtligt välkommen ska jag vara! Snabbgenomgång av vad som hänt sen sist skulle kunna vara:
- Hemma med barnen (skönt om än inte särskilt avkopplande)
- Tillbaka till skolan (skönt om än inte särskilt avkopplande)
- Hemma igen (skönt om det inte vore för det där läbbiga exjobbet som ligger och lurpassar och emellanåt väcker mig mitt i natten)

Det stora barnet (nej, inte min sambo) fyller snart fyra år och har på nåt märkligt sätt blivit ännu mer förståndig än vad han var för bara några månader sen. Vet inte hur det har gått till men nuförtiden förlorar jag nästan varje diskussion; hans argument är glasklara medan mina är sådär vuxen-luddiga. Här kommer några exempel:

"Har jag ätit duktigt, mamma?"
"Ja, det tycker jag."
"Bra, då vill jag ha en glass för det sa du igår att man fick glass om man bara åt duktigt."

"Max, ät inte med fingrarna. Använd gaffeln."
"Hade riddarna gafflar?"
"Nej, dom hade kniv och sked."
"Då är jag en riddare idag."

Om jag mot förmodan ser ut att vinna en diskussion så kan han ju alltid kontra med att "det har min mormor sagt". Eller kanske få ett utbrott a la drama queen.

Det blev en grabb till!

Så. Det var en lillebror i alla fall.Nu har han hunnit bli nästan fyra veckor, växt en sisådär fem centimeter och lagt på sig ett halvt kilo. Själv har jag gått ner nästan alla nitton kilo som jag släpade runt med på slutet. Skönt är bara förnamnet.

Son nummer två föddes den 30 juni och vägde då 4535 gram och var 52 centimeter lång. Gick hemma med värkar hela söndagen men de kom varken särskilt tätt eller gjorde särskilt ont så vi stannade lugnt kvar hemma. Dessutom hade vi varit inne tre veckor tidigare men fått åka hem eftersom värkarbetet stannade av så vi hade inte lust att vara med om samma sak en gång till. Söndagen gick och ungefär samtidigt som finalen i fotbolls-EM var slut så stannade värkarna av. Trodde jag, ja! Efter en halvtimme utan minsta lilla fjutt-sammandragning så satte det igång. På allvar. In i bilen och iväg till förlossningen. När vi kom dit märkte vi att de hade ganska mycket att göra men vi kom i alla fall in på ett mottagningsrum, vägde mig, fick blodtrycket kollat och en värk- och hjärtslagsmätare fastsatt runt min trinda buk. Barnmorskan kommer in, presenterar sig och lämnar oss med orden: "ring om du måste krysta". Yeah right, tänkte jag. Krysta? Jag har ju just kommit in! Här ska det inte krystas än på några timmar! Tio minuter senare går vattnet och det är bara att ringa på barnmorskan. Rullas in på förlossningssalen, får lustgas (den var lite stark i början, jag yrade visst om att serva bilen) och blir tillsagd att ta i ordentligt.

Jag hoppar över de blodiga detaljerna... 23.30 skrevs vi in, 01.15 var allting klart.

Så nu har vi en storebror och en lillebror hemma. Känns konstigt, men bra. Max är urgullig mot brorsan, ingen svartsjuka än så länge. Anders snickrar på vår övervåning, Max leker, bäbis-Martin äter och sover och själv försöker jag sköta amning och hushållsarbete med varierande framgång.

Tänk vad vissa är rara!

Träffade vår studievägledare idag för att ordna med studieuppehåll till hösten (ska ju vara hemma med bebisen då). Inte nog med att hon bad om lov innan hon kände på magen, hon tyckte dessutom att magen inte var särskilt stor för någon som snart ska ha barn!! Hemma har jag en sambo som garvar läppen av sig när han ser mig utan kläder och en mamma som så ofta hon kan påpekar hur stor jag är och hur jobbigt det måste vara... Så tack snälla studievägledar-Marianne för dina rara kommentarer! Dem ska jag leva på de närmaste veckorna!