Gubbigt??

Lyssnade på radion häromdagen. På Ekot hade de gjort en undersökning som visade att det finns väldigt få kvinnor i bostadsbolagsstyrelser (vilket härligt långt ord). Allra sämst var det i Gnesta Bostäder där det inte fanns ett enda kjoltyg. Reportern på Ekot ringde upp ordföranden för Gnesta Bostäders styrelse och samtalet gick ungefär så här:
- Ni har inga kvinnor i er styrelse?
- Nej.
- Är det en förlust, tycker du?
- Nä, inte en förlust direkt. Men det skulle säkert vara en tillgång med kvinnor i styrelsen (Bra sagt! Politiskt korrekt!)
- Så du skulle gärna se fler kvinnor i styrelsen?
- Jaa. Men vi jobbar ju mest med tekniska saker, fastighetsunderhåll och så. Det blir ju inte så mycket inne i själva lägenheterna.
- Och vad har det att göra med frågan om kvinnor i styrelsen? (Reportern låter rätt ironisk)
- Tja... Men alltså... Joo... Kvinnor är väl kanske mer intresserade av tapeter och sån't.

RIDÅ

Svär jag för mycket?

Sambon är väldigt noga med att aldrig, aldrig, aldrig svära så att sonen hör det. Jag är inte lika noga.

I söndags natt när jag skulle ta på sonen en för-säkerhets-skull-blöja och vänder runt honom så han ligger på rygg får jag ett sömndrucket "mmm, för faan" till svar. Jag asgarvade men sambon såg inte lika road ut. Konstigt.

Att fira eller inte fira

Sambon fyller snart 40. Någon gång i höstas frågade jag vad han ville göra på sin fördelsedag och svaret blev det föga informativa "jag vet inte". Jag kände mig inte helt nöjd utan gav honom följande alternativ:

1. Avsäga sig all uppvaktning och ev. resa bort
2. Hyra lokal och ha party-party
3. Vara hemma och ha någon form av öppet hus

Någon stor fest ville han inte ha och han vill, hemmakär som han är, inte åka bort heller. Kvar fanns alltså alternativ nummer 3. Så nu är det bara några veckor kvar och jag har inte gjort hälften av vad jag hade tänkt. Som vanligt. Men så här ser mitt körschema ut:

• Bestämma när jag ska hämta maten
• Göra och skicka ut inbjudningar så att de som behöver får en schysst vägbeskrivning
• Låna partytält av svärmor och svärfar (hoppas att ingen annan ska ha det)
• Göra det obligatoriska sånghäftet. Vi har ganska många bekanta som sjunger och spelar så det brukar vara poppis.
• Åka till IKEA och köpa fler glas (jag är inte så förtjust i plastmuggar)
• Handla diverse drycker
• Baka femtielva brownietårtor och stoppa i frysen
• Handla lite till
• Fixa något att ha på mig (magen växer så det knakar så det får väl bli något tältliknande som ska vara både snyggt och bekvämt).
• Städa
• Handla det jag glömt

Nu när jag ser det nerskrivet så känns det faktiskt inte helt oöverkomligt längre. Bara lite. Och så skulle jag vilja bli klar med de nya gardinerna till vardagsrummet men jag tror att jag får strunta i det. Om inte de små fåglarna och mössen från Askungen kommer och hjälper mig förstås.

Har jag missat något? Säkert. Men presenten är i alla fall klar.

Jag hatar grupparbete- grupparbete hatar jag!

Nu känns det som om vi har grupparbetat i flera år!! Den nu pågående kursen: grupparbete. Förra kursen: grupparbete. Förr-förra kursen: grupparbete. Och jag tror banne mig att vi grupparbetade på kursen innan dess också... Det känns så iaf!

Missförstå mig rätt: jag gillar att arbeta tillsammans med andra. Det är bara när ordet grupparbete nämns som jag drabbas av kliande utslag, rinnande näsa och en näst intill oemotståndlig lust att skrika: jag vill jobba sjäääälv! Jag vill inte höra att den och den ska jobba, att nån annan inte kan träffas just den dagen, att vi MÅSTE bli klara nu. Jag vill inte ha dåligt samvete för att jag måste åka tidigare än alla andra för att jag har dagistider att passa. Ett gruppkontrakt kanske inte är en så dum idé. Synd bara att jag alltid kommer på det när vi är klara...

Ett grupparbete då och då kan jag stå ut med men när det blir femtielva stycken på raken då slår jag bakut. Inom mig i alla fall... Och här!

Vårt hemmakaos

Vi bor i ett kaos. Det som ställer till problem är inte våra ständigt pågående renoveringsprojekt: garderobsmontering, inredning av övervåning, tilläggsisolering utvändigt, ommålning av innertak, fixa lilla toaletten... Nej, det som verkligen krånglar till det är sonens små kompisar. Just nu består gänget av en påskkyckling urklippt från ett reklamblad, en val gjord av trolldeg (den är lagad otaliga gånger), ett lasersvärd som består av en presentpappersrulle samt en legogubbe (de andra tio legogubbarna göra sig icke besvär). Lägg till ett gäng nappar i olika färger (nej, inte den blå! Jag ska ha den gröööna!) och förvirrringen är total. Kompisarna har en tendens att försvinna (mamma, mitt lasersvärd är booorta! Var är min kyckling? Han är booorta) och gissa vem som får leta rätt på dem? Rätt gissat: mamman. Och nåde henne om hon inte hittar dem på två röda!

Nej, tacka vet jag låtsaskompisar som typ Mollgan! De kan iaf inte komma bort. Även om de ibland blir lite platta när intet ont anande morföräldrar sätter sig i soffan- rakt på Mollgan!

Dömd på förhand

Vi har fått nya grannar. Eller nya och nya, de flyttade in i okt-nov men vi har inte träffat dem. Nu har deras grabb börjat på samma dagis som vår kille. Tror jag i alla fall. Eftersom jag inte har träffat dem så är det svårt att veta men jag har lagt ihop två och två och fått det till närmare fyra. Ledtrådarna ser ut så här:
- Jag vet att deras son heter Max och killen som har börjat på dagis heter Maximiliam
- Jag vet att deras son är i börja-dagis-ålder
- Jag vet att pappan till killen som börjat på dagis kör en vit pickup och den vita pickup:en har jag sett på vår lilla väg hemma. Många grannar har pickup:er men ingen har en vit.

Nu till detta med att döma folk på förhand. Pappan som lämnar på dagis kör som sagt en vit pickup. Han har en tatuering som går upp på halsen. Han röker i bilen. Han har kortkort hår och lite skägg. Japp, det räcker för mig! Han är nischad, inslagen i randigt papper med krulligt snöre och placerad i ett fack. Jag vet preciiis hurdan han är! Han har säkert en kamphund också! Eller vad tror ni?

Nej, imorgon ska jag nog prata med honom och få mina fördomar krossade (eller för den delen bekräftade)! Men vad tror ni? Kan man döma hunden efter håret? Och hur gör man för att inte bilda sig en (felaktig) uppfattning?

Mer av gamla tider

Vad gjorde jag för 5, 10, 15 respektive 20 år sedan? Jag vet att vissa studiekamrater knappt minns vad de gjorde för 20 år sedan och det beror inte på att de blivit gamla och gaggiga. Tvärt om. Avundsjuk? Jag? Lite kanske. Här bjuder jag iaf på en minnestripp genom mitt liv och det är väl bäst att börja från början (dejtade förresten en kille som hette Börje men jag lyckades aldrig få ur mig det namnet så han fick väldigt många smeknamn. Börje passar blott och bart samman med Salming, annars kan det vara).




För 20 år sedan
Året var 1988 och jag var nio år. Jag gick i tredje klass och var jättekär i Sigge (en totalt obesvarad förälskelse som höll i sig i flera år) som gick i samma klass som mig. Jag var bästis med Ylva och vi samlade på brevpapper. I timmar kunde vi sitta med våra brevpapper, känna, klämma och byta. När vi inte pysslade med våra brevpapper skrev vi små böcker som vi sålde till våra nära och kära. Mitt författaralias var Dorotea Mårtensson. Vad Ylva kallade sig kommer jag inte ihåg.


På den här tiden fick man gå på dagis tills man hade slutat lågstadiet och jag stortrivdes och hjälpte till att ta hand om de små. Läste sagor och annat skoj.



För 15 år sedan
Året var 1993 och jag gick i åttan. Livet just då var ganska jobbigt. Jag hade fula glasögon, ful frisyr och klassen var uppdelad i olika grupper och man pratade inte med någon från "den andra" gruppen. Lugn, bara lugn! Allt löste sig till nian när alla i klassen blev kompisar, jag blev ordförande i elevrådet och vi åkte på världens roligaste klassresa... I skolans högtalare bad rektorn Tom, Tony och Joachim att komma till rektorsexpeditionen så fort det hänt något bus.



För 10 år sedan

Året var 1998 och jag var tillsammans med Joachim (som inte tillbringade lika mycket tid på rektorsexpeditionen). Vi tittade på massor av film, hängde med grabbarna och spelade strategispel. Eller jag spelade inte så mycket strategispel, jag var mest fascinerad av hur mycket tid och engagemang man kunde lägga ner på tennsoldater. Men som en god flickvän hängde jag med på det mesta och hade oftast riktigt kul. Vi var ofta hemma hos Tony vars pappa lagade den godaste maten och var en riktig rödvinsfilosof. Och bjöd på hemgjort rabarbervin om man hade tur.

I december tog jag äntligen körkort! På första försöket trots att jag nästan kört över en cyklist.
"Såg du cyklisten?"
"Självklart!"
"Bra, jag trodde nästan att du inte sett honom och skulle köra på honom"
Inne i mitt huvud: "Vilken cyklist? Jag såg ingen cyklist?!"

För 5 år sedan
Året var 2003 och jag träffade mannen i mitt liv. Ja, vi har ju barn ihop så man kan väl säga att ångerveckan har gått ut. Första gången vi träffades gjorde han dock inget vidare intryck! Jag presenterade mig artigt för min kompis brorsas polare och han tittade bara på mig och sa "jaha". Jag pratade inte med honom mer den kvällen vill jag lova. Några veckor senare träffades vi igen och då gick det lite bättre och på den vägen är det. Frågar man honom idag så har han inget minne alls av den där första gången vi träffades...

Jag flyttade från min älskade lägenhet (kan fortfarande sakna den) för att flytta ut på landet. Först flyttade katterna och sen flyttade jag.