Kommuni-vadå?!

Kommunikationen fungerar så där hemma hos oss just nu. Fyraåringen bublar från att han slår upp sina blåklintsblå tills han somnar och lilla klutten gör sitt bästa för att hänga på i brorsans tempo. Om vi vuxna vill få en syl i vädret om något som fyraåringen tycker är trist så är det. Näst intill. Omöjligt. Dessutom glömmer sambon allt som oftast bort vad jag har sagt. Därför har jag börjat messa viktiga saker... Ja, mindre viktiga saker också faktiskt. Det vi egentligen skulle behöva är en slags mötessekreterare som kunde skriva ner vad vi kommer överens om och gärna köra en snabbgenomgång à la melodifestival på kvällen.

Nåja, vi kanske hinner prata med varandra om en sisådär tio år när barnen blivit större. Kanske.

För det har min mormor sagt!

Får jag lov att hälsa mig själv välkommen tillbaka efter ganska precis sju månaders uppehåll? Jo men visst, det är ju min blogg så hjärtligt välkommen ska jag vara! Snabbgenomgång av vad som hänt sen sist skulle kunna vara:
- Hemma med barnen (skönt om än inte särskilt avkopplande)
- Tillbaka till skolan (skönt om än inte särskilt avkopplande)
- Hemma igen (skönt om det inte vore för det där läbbiga exjobbet som ligger och lurpassar och emellanåt väcker mig mitt i natten)

Det stora barnet (nej, inte min sambo) fyller snart fyra år och har på nåt märkligt sätt blivit ännu mer förståndig än vad han var för bara några månader sen. Vet inte hur det har gått till men nuförtiden förlorar jag nästan varje diskussion; hans argument är glasklara medan mina är sådär vuxen-luddiga. Här kommer några exempel:

"Har jag ätit duktigt, mamma?"
"Ja, det tycker jag."
"Bra, då vill jag ha en glass för det sa du igår att man fick glass om man bara åt duktigt."

"Max, ät inte med fingrarna. Använd gaffeln."
"Hade riddarna gafflar?"
"Nej, dom hade kniv och sked."
"Då är jag en riddare idag."

Om jag mot förmodan ser ut att vinna en diskussion så kan han ju alltid kontra med att "det har min mormor sagt". Eller kanske få ett utbrott a la drama queen.

Det blev en grabb till!

Så. Det var en lillebror i alla fall.Nu har han hunnit bli nästan fyra veckor, växt en sisådär fem centimeter och lagt på sig ett halvt kilo. Själv har jag gått ner nästan alla nitton kilo som jag släpade runt med på slutet. Skönt är bara förnamnet.

Son nummer två föddes den 30 juni och vägde då 4535 gram och var 52 centimeter lång. Gick hemma med värkar hela söndagen men de kom varken särskilt tätt eller gjorde särskilt ont så vi stannade lugnt kvar hemma. Dessutom hade vi varit inne tre veckor tidigare men fått åka hem eftersom värkarbetet stannade av så vi hade inte lust att vara med om samma sak en gång till. Söndagen gick och ungefär samtidigt som finalen i fotbolls-EM var slut så stannade värkarna av. Trodde jag, ja! Efter en halvtimme utan minsta lilla fjutt-sammandragning så satte det igång. På allvar. In i bilen och iväg till förlossningen. När vi kom dit märkte vi att de hade ganska mycket att göra men vi kom i alla fall in på ett mottagningsrum, vägde mig, fick blodtrycket kollat och en värk- och hjärtslagsmätare fastsatt runt min trinda buk. Barnmorskan kommer in, presenterar sig och lämnar oss med orden: "ring om du måste krysta". Yeah right, tänkte jag. Krysta? Jag har ju just kommit in! Här ska det inte krystas än på några timmar! Tio minuter senare går vattnet och det är bara att ringa på barnmorskan. Rullas in på förlossningssalen, får lustgas (den var lite stark i början, jag yrade visst om att serva bilen) och blir tillsagd att ta i ordentligt.

Jag hoppar över de blodiga detaljerna... 23.30 skrevs vi in, 01.15 var allting klart.

Så nu har vi en storebror och en lillebror hemma. Känns konstigt, men bra. Max är urgullig mot brorsan, ingen svartsjuka än så länge. Anders snickrar på vår övervåning, Max leker, bäbis-Martin äter och sover och själv försöker jag sköta amning och hushållsarbete med varierande framgång.

Tänk vad vissa är rara!

Träffade vår studievägledare idag för att ordna med studieuppehåll till hösten (ska ju vara hemma med bebisen då). Inte nog med att hon bad om lov innan hon kände på magen, hon tyckte dessutom att magen inte var särskilt stor för någon som snart ska ha barn!! Hemma har jag en sambo som garvar läppen av sig när han ser mig utan kläder och en mamma som så ofta hon kan påpekar hur stor jag är och hur jobbigt det måste vara... Så tack snälla studievägledar-Marianne för dina rara kommentarer! Dem ska jag leva på de närmaste veckorna!

Tänk på miljön- parkera mera!

Ja, så står det på parkeringsvakternas bilar. Men ibland verkar de varken tänka på miljön eller på att folk ska parkera mera... Häromdagen skulle jag hämta upp en kompis som bor på Köpmangatan. Utanför hennes hus har man möjlighet att parkera längs med gatan men det finns också en bit där det råder parkeringsförbud (det är alltså inte förbjudet att stanna). Jag stannar til där för att vänta på att hon ska knalla ner för trapporna och slår av motorn (tomgång ska man ju försöka undvika- tänk på miljön). Framför mig står en parkeringsvaktsbil. Plötsligt knackar det på rutan och där står lapp-Pelle. Jag öppnar dörren och han säger:
"Du har parkerat på fel sida om skylten, här är det parkeringsförbud."
"Ja, jag vet, svarar jag, men jag väntar bara på att min kompis ska pinna ner för trapporna så ska vi åka sen."
"Jag tycker att din bil ser parkerad ut."
"Som sagt, jag väntar bara på att min kompis..."
"Tänker du vänta länge?"
"Nej , hon borde..."
"Vet du vad jag tycker att du ska göra? Jag tycker att du ska köra fram och ställa dig framför min bil där det inte är parkeringsförbud. Jag kan vara lite schysst, du behöver inte gå till automaten och betala!" (Parkeringsautomaten ligger ungefär ett kvarter bort. Dessutom har jag bestämt för mig att det råder fem minuters fri parkering på alla platser där parkering är tillåtet så det var ju verkligen gentilt av honom. Att bjuda på något som är gratis.)
Ungefär där stirrade jag surt på honom, pekade på den slogan som stod på hans bil, drämde igen min bildörr och körde fram framför hans bil. När jag således startat min bil, flyttat den tio meter och stängt av motorn igen kommer min kompis ner och undrar förstås vart jag har tagit vägen. Lapp-Pelle säger då med myndig stämma:
"Letar du efter din vännina får du allt gå några meter åt det där hållet."

Tack för din flexibilitet, lapp-Pelle! Eller kan det vara så att du tar ditt jobb på liiite för stort allvar nu när ni fått nya uniformer?

Hemliga rum

Läste på Lottens blogg om hennes äventyr bland hemliga rum i Stockholm. Det var tydligen mycket folk, långa köer och kanske inte så kul överallt. Vi valde bort Stockholm och for till Malingsbo istället. Det låter som om det är hundra mil till Malingsbo men det är faktiskt bara tolv, tretton mil. En alldeles lagom dagsutflykt.

Vi startade vid tiosnåret (vi är inte så morgonpigga i vår familj). Halv tolv var vi jättehungriga och stannade vid ett STF-vandrarhem som heter Kolarbyn. Där kan man bo i mycket pittoreska små kojor som kolarna gjorde när de vaktade sin mila. Vi satte oss på några bänkar som stod uppställda i blåbärsriset, åt medhavda mackor och nynnade på lite Dan Andersson visor. Treåringen passade på att springa runt lite i skogen på de farligaste stigarna han kunde hitta och samlade pangare (pistolliknande pinnar). När vi kände oss mätta och nöjda åkte vi den sista biten till Malingsbo där vi kom alldeles lagom i tid för visning av bruksherrgården från 1700-talet. Allt var alldeles gratis och Statens fastighetsverk bjöd på korv och sega, sega kolor. Dessutom hade tanterna i hembygdsföreningen bakat smarriga bullar, kakor och sockerkakor och för det facila priset 30 kr kunde man få kaffe och ett fat med fikabröd. Man fick köpa det av Malingsbos troligtvis mest förvirrade donna: en dam i 65-70årsåldern med rosa stretchjeans, vit blus, ljusrosa kofta och matchande läppstift. Hon var lika stilig som hon var virrig!

En mycket lyckad utflykt tyckte hela familjen: den historieintresserade pappan fick sitt, sonen fick springa i skogen och mamman fick mat när hon var hungrig. Undrar vad vi ska hitta på för kul i helgen?

Mamma är bäst!

Jag hoppas att ingen missade att det var Mors dag igår! Jag fick en jättefin teckning helt i gult som föreställde sonen. Runt omkring hade han ritat vad jag skulle vilja kalla för ram men som han hävdar heter "bakik". Vet inte vad han har fått det ifrån, annars brukar han vara hemskt noga med att säga rätt. Han började gråta för att han sa Taljand istället för Thailand (samma sak med Einar som blev Enjar)...

Men den finaste prestenen fick jag redan i lördags. vi åkte på utflykt hela familjen och när vi åkt en bit frågar sonen varför det är pappa som kör. Jag svarade väl något istil med att det bara blev så. Då tittar han mig djupt i ögonen och säger:
- Men mamma, du kör ju bäst!

Tack, älskade unge!