Examensarbete och arga ungar

Tjillevippen, nu har jag efter mycket möda och stort besvär lämnat in OCH redovisat mitt exjobb. Som skulle ha redovisats i maj förra året. Och i september förra året (men då var jag faktiskt sjuk- så det så!). Men nu är det gjort. Tills responsen från handledare, seminarieledare och examinator kommer. Men den dagen, den sorgen. Det känns iaf jäkligt bra. Just nu.

Annat var det i morse strax före sju... Jag har inte världens bästa morgonhumör (möjligtvis det sämsta) och när äldste sonen också vaknat på fel sida då är det inte så kul här hemma. Småbrorsor och pappor gör bäst i att hålla sig undan. Efter diverse kast med blå overall och svart Darth Vader-mössa så var han iaf på väg till dagis. Illbattingen. Själv fick jag försöka komma ifrån mitt eget fyra-års-jag och försöka bli en någotsånär vuxen människa. Ja, ni vet en sån där som INTE säger "då får du väl vara hemma hela dagen ensam, då" eller dagens höjdpunkt "jag vill faktiskt inte leka med dig heller". Stackars barn, vilken morsa ni har fått... Dom säger att man växer av att bli förälder men jag tvivlar.

Doktor Holger och lantbrevbäraren

Doktorn ringde verkligen igår och herregud vad jag älskar den mannen! Alltså jag älskar honom som jag älskar Ernst och som jag älskade Tommy Körberg när jag var liten (tills mamma sa att jag apselut inte kunde älska Tommy för han hade minsann problem med spriten). Efter ett kort samtal med den käre doktorn kändes mitt mammahjärta ungefär sju ton lättare. Eller nåt. Vad han sa? Ungefär "keep up the good wörk och känner du att det inte funkar ring mig igen så bokar vi en tid". Åh, det finns en särskild plats i himlen för såna som han!

Posten däremot. Posten. Postverket. Det är en helt annan historia. En av de stora fördelarna med att bo ute på vischan måste ändå vara att ha lantbrevbärare. Vill jag posta ett brev lägger jag det bara i min egen brevlåda och så kommer brevbäraren och hämtar det. Har jag inga frimärken hemma, nemas problemas! Lägg bara med en liten slant så fixar det sig. Men nu vill jag fråga: snälla, söta posten: varför har ni slutat att lägga paketen från adlibris i min brevlåda? Istället för ett välfyllt bokpaket får jag ett fisigt sms där det står att mitt paket finns att hämta. Fyra mil bort, ja! I stället för två meter från min grind. Fick dessutom en påminnelse idag om att jag minsann har ett paket att hämta... Hallå! Jag VILL inte hämta det, jag vil ha det i min låda. Nu. Idag. Pronto. Genast. (Och ja, jag är för lat för att ringa och be dem skicka ut det med lantbrevbäraren) Nåväl, jag ska väl ändå in till da big city i morgon så jag hämtar det väl då. OM jag hinner. Annars får ni väl påminna mig igen era lata j-lar.

Att vänta och vinterfötter

Att vänta är något jag är sorgligt dålig på. Liksom att inte veta. Idag är det lite av båda som spökar med min koncentrationsförmåga.

Storebror har lite problemhud, det har han haft sen han var liten, liten bäse. Först var det blöjeksem. Otaliga besök på BVC, träffade BVC-läkaren som tittade mig i ögonen och sa: "det brukar faktiskt försvinna när dom slutar med blöja". Tyckte han att vår lilla skrutt skulle ha plommonfärgad elefanthud (ja, så illa var det faktiskt) tills han blev torr? Hoppas inte det. Efter många tårar var det en sköterska på BVC som stack till mig en lapp med ett telefonnummer på. "Ring till doktor Holger och fråga om inte han kan hjälpa er." Vi ringde. Vi fick träffa doktor Holger som bestämt sa att så här kan ni ju inte ha det. Det gjordes allergiutredning (inga allergier) och vi fick helt nya ordinationer som funkade!

Blöjeksemen försvann, vinterfötterna kom. Vinterfötter kallas det när undersidan och sidorna av foten fylls av små, variga blåsor som kliar som skrutt. När blåsorna försvinner flagar huden och självsprickorna kommer som ett brev på posten. Sen är det dags för nya blåsor och så där håller det på. Nytt besök hos doktor Holger, nygammal ordination. Fötterna blev bättre.

Nu: samma skruttarns blåsor fast på händerna. Ringer doktor Holger. Han har slutat! Men tack och lov har han även börjat. På en annan mottagning. Väntar just nu på att han ska ringa upp. Mamma (förste smörjare och eksemansvarig i den här familjen) behöver lite support från världens bästa doktor. Så snälla doktor Holger: du kan väl ringa snart!?

Nej nu får det vara slut på jullovet!

Här ska det bloggas! Lite oftare än en gång i kvartalet i alla fall...

Lillebror som i vanliga fall inte pratar så mycket utan lyckas göra sig förstådd ändå har samlat på sig några nya ord. "Mamma" är inte ett av dem, däremot "titta" och "ahhuuh" som betyder Rasmus (vår halta lotta-katt). Och häromdagen när vi stod i fönstret och tittade på när grannen körde ut ensilage till kossorna så frågade jag som vanligt vem som körde traktorn och fick till svar ett klockrent "Anders". Antar att man rankas rätt så högt om man har en egen traktor. Eller tre som farbror Anders har. Själv har jag ingen så jag får väl nöja mig med att bli kallad pappa.

Storebror, som nog skulle kunna prata omkull en vägg om han bara la manken till, har upptäckt siffrornas och bokstävernas magiska rike. Det räknas och bokstaveras och funderas på stavningar. Den där bokstaven "ke" som finns i både ikea och keso, hur skriver man den egentligen? Och snälla mamma kan du läsa lite bö-a-em-se (Bamse) för mig? Och titta där står det em-a-ex: det är ju jag! Roligt, roligt men också lite jobbigt när mamma måste bokstavera sånt som "dvärgarnas gruvförsvarare", "kleopatras förbannelse" och "scooby-doo, where are you"... Den stora fördelen med att grabben börjar få kläm på det där med siffror är att han kan bygga ihop sina lego-grejer själv, helt efter byggbeskrivningen." Här står det ett, mamma. Det betyder att man ska börja där."

Nä, nu ska jag vila ett tag, rätt vad det är fyller de väl femton och ska köra moppe utan hjälm och dricka folköl.

När hunnan ska en dricke sockerdricke?

Alltså det här med svininfluensan... Och kvällspressen. Först är det stora, feta rubriker om den livsfarliga influensan och vaccinet som inte finns. Förskräckligt och man tror att hela Sveriges befolkning kommer att behöva varsin konstgjord lunga. Sedan, när vaccinet väl börjar dyka upp, då är det VACCINET som är farligt.

Jag säger som Emil i Lönneberga: När en inte har pengar, då kan en inte dricke sockerdricke. När en har pengar, då fååår en inte dricke sockerdricke. När hunnan ska en dricke sockerdricke!?

Och jo, vi ska vaccinera oss. Hela familjen, möjligtvis med undantag av minstingen. Det är fortfarande lite oklart om de minsta ska vaccineras eller inte. Sammanfattningsvis kan jag väl säga att jag litar mer på Socialstyrelsen och läkarkåren än på Expressen och Aftonbladet! Och ni då?

En filosofisk fråga

På onsdagskvällen när man har lite tid över, ska man då a) måla klart taket i det blivande sovrummet eller b) titta på "Arga snickaren" när han skäller på andra som inte målat sina innertak?

Vad jag gjorde? Jag målade litegrann i taket och fick inte alls titta på "Arga snickaren" ty äldste sonen skulle prompt titta på Star Wars innan läggdags. Nåja. Nu är det bara fyra femtedelar kvar av taket. Och så resten förstås.

Mitt hem- en hinderbana

Och inte nog med att det är en hinderbana, det fungerar emellanåt som ett svart hål som suger åt sig materia som sedan inte syns till. Christer Fuglesang: du är hjärtligt välkommen till yttre rymden. Du behöver inte ens åka rymdraket!

Förutom att det svarta hålet suger upp små legobitar ("maaammaa, var är Anakins lasersvärd? Brandmannens rökdykartuber? Indiana jones piska?") så hade det häromdagen snott åt sig en bok. Från bibblan. Som skulle lämnas tillbaka. Förra veckan. Jag har, snål som jag är, försökt att låååna en hel del böcker istället för att köpa dem. Alltså har jag en något vinglig trave böcker hemma. Nu skulle en av dem tillbaka och den var inte i traven. Förstås. Jag letade på vårt minikontor, jag letade i garderoben, jag letade i byrån. Ja, överallt. Inte hittade jag någon bok.

Att inte lämna tillbaka en bok till bibblan resulterar i ett av följande två scenarier. Antingen pröjsar man en räkning på MINST 800 kronor eller så köper man bokskrället från någon lämplig bokhandel och pröjsar 100 kronor extra så att de snälla tanterna på bibblan kan klistra lappar på boken. Inte säsklilt billigt alltså. Och dessutom har man fortfarande ingen egen bok.

Men nu har jag hittat svarta hålets gömställe! I en plastpåse i hallen. Det är där han lägger grejerna. Och en bok i diskursanalys är inte ens ett svart hål intresserat av.