Tänk va bra allt kan bli!

Idag var det tentadags på en kurs om vilken vår lärare redan första dan sa "det är den svåååraste kursen under heeela er utbildning". Pedagogiskt eller hur? Han varnade också för att kursen hade ett tungt "litteraturpensum" samt att tentan av tidigare studenter upplevts som omänsklig...

Ja, kursen har varit jobbig. Mest för att vi under ynka fem veckor skulle hinna med tre (3) grupparbeten och läsa sisådär 450 (fyrahundrafemtio) sidor och hinna gå på ett antal föreläsningar. Kursen blev ännu jobbigare när jag igår kikade lite på tidigare tentor och insåg att jag nog inte lärt mig någonting alls.

Gick till tentan med siktet inställt på omtentan i januari. Den stora skrivningen var tänkt att gå till så här:
-sätt dig i en datasal
-logga in
-vid ett bestämt klockslag kommer man åt tentauppgifterna
-blippa in svar
-klicka på skicka och håll tummarna (rättningen skulle sedan ske automatiskt mot en databas, hur fiffigt som helst)

Så här blev det:
-vi satte oss i datasalen
-vi loggade in
-vi väntade
-vi väntade
-något hade blivit fel så vi fick vänta lite till. Läraren slet sitt tunna hår och ringde helpdesk.
-efter en halvtimme kunde vi komma åt uppgifterna
-vi blippade in våra svar
-klickade på skicka

Här kommer dagens mirakel! När jag skickat in mina svar fick jag efter en stunds väntan på domen: ett VG! Hur härligt som helst!

Man är sig själv närmast

Läste tidningen Turist igår. I den fann jag en kort, men intressant insändare. Har den inte framför mig men den löd ungefär så här:

Du som snarkar!
Du som vet att du snarkar, betala för att få enskilt rum så vi andra kan sova.
/En som vill sova

Hade jag varit redaktör på tidningen Turist hade mitt svar blivit:

Kära En som vill sova!
Om du vet med dig att din nattsömn lätt blir störd av rumskamraternas nattliga ljud rekommenderar vi dig att boka enskilt rum fortsättningsvis.
/Redaktören

Eller??

UPPDATERING
Jag kommer ALDRIG att bli redaktör för tidningen Turist... Redaktionen belönade nämligen denna insändare med en ståltermos som månadens insändare.

Rätt målgrupp?

Nu börjar leksakskatalogerna dimpa ner i brevlådan inför julens shopping. Bortsett från att de cementerar könsrollerna (rosa sidor för gissa vilka och blå sidor för det andra könet) är de ganska roliga att bläddra i. Tycker iaf jag och A. Vi ohh:ar och ahh:ar och funderar på hur många julklappar vi kan köpa till vår son. Det finns ju även ett gäng kusiner att sprida ut gracerna på (eller heter det över?).

Sonen är inte alls så begeistrad över de glassiga katalogerna som hans föräldrar är. Han bläddrar lite i dem för att se om det finns några Star Wars figurer, hittar han inga slår han igen katalogen och kräver att få titta på film istället.

Det jag och A lockas av är ju så klart de leksaker som vi själva hade när vi var små. I mitt fall My little ponies, gosedjur och tekniklego medan A går igång på Britains-miniatyrer.

Nåja, vi får se vad tomten kommer med!!

Redovisningsdags

Idag var det dags. Jag och I-M skulle redovisa våra alster för vår duktiga men ack så noggranna lärare (det går inte att smöra sig fram där inte). Kursen heter "från idé till trycksak" och gick alltså ut på att ta fram en broschyr helt på egen hand. Jag har haft sån ångest över denna lilla eländiga broschyr och gjort allt för att förtränga den. Till sist lyckades jag ändå ta mig i kragen och göra klart uppgiften.

Läraren tog med oss till köket (alla andra rum var visst upptagna). Där blev vi avbrutna med jämna mellanrum av en tjej som kom och hämtade smörgåstårtor. Trots detta gick redovisningen bra och det var faktiskt ingen som fick huvudet avbitet. Det hela kändes lite casual friday och när allt var klart och vi önskat varandra trevlig helg vimsade jag och I-M därifrån ungefär tio kilo lättare (ja, ångest väger ungefär som en stor säck potatis).

Så vilka lärdomar kan man dra av detta? Kanske är det så att redovisningar inte är så mycket att oroa sig över och att vi faktiskt är tuffare än vad somliga tror. Eller så är det kanske helt enkelt så att man inte ska utbrista "det där är ju min gamla tekniklärare" medan någon annan pratar? Men ingen verkade ta illa upp, inte ens den gamla teknikläraren... Hur som helst: nu är det helg!!

Livet på landet

En fredagskväll i vårt röda hus på landet kan se ut så här:

Barnet har somnat och fadern går ut för att hämta lite ved. Han tar sin vedpåse och sin ficklampa och beger sig ut i mörkret. Han hinner dock inte många steg förrän han hör ett konstigt ljud. När han lyser med ficklampan ser han en stooor och potentiellt farlig tjur i trädgården. Nu är han ju ingen tapper matador så istället för att ropa "stånga mig, gör något" så vänder han och går in till tryggheten. "Husflugan", viskropar han (tyst så att barnet inte vaknar), "det står en tjur utanför". Jag drar på mig skogshuggartröjan och går ut. Efter mig tassar barnets far. "Där är den", säger han och lyser med ficklampan. "Men", säger jag, "det är ju bara en av nästgårdsgrannens tjurkalvar". Den lilla söta kalven blir rädd för oss, hoppar över staketet in i närmstagrannens kohage. De stora korna och den stora tjuren i den hagen blev inte så glada över att få oväntat besök och skickade snabbt iväg lilltjuren över nästa staket, hem till tryggheten.

Närmstagrannarna informerades om varför deras kor jagat runt i hagen när de egentligen lugnt skulle idissla, veden hämtades in och resten av fredagskvällen kunde avnjutas i soffan.