Åtta saker jag aldrig...

Roligt med lite utmaningar. Gör som många andra och nappar på Studiomannens ut- och uppmaning. Alltså åtta saker som jag inte kommer att ge en chans. Jag blandar både sånt jag testat och aldrig kommer att testa igen med annat som jag helt enkelt inte vill testa, någonsin.

1. Först på min lista är matrelaterat. Lever. Vill aldrig någonsin prova. "Prova den här mumsiga levergrytan!" Nej tack!

2. Smala jeans. Jag tycker verkligen att det är snyggt. På andra. Jag vill inte ens utsätta mig för att prova ett par i ett provrum. Ser framför mig hur de fastnar någonstans strax över knäna. Nej, jag är en kjoltjej. Bruna, svarta, grå, blommiga, rutiga, jeansditos... Ge mig en ny kjol och jag är lycklig.

3. Hoppa bungyjump. Det räckte så bra med Uppskjutet på Liseberg, tack så mycket. Hänga upp-och-ner med ett gummiband runt fötterna lockar mig inte. Men jag är hemskt stolt över att en gång ha badat vinterbad en nyårsafton i 20-gradig kyla. Samma nyårsafton som jag gjorde snöänglar iförd festklänning och sandaler...

4. Msn. Kanske för att jag aldrig har förstått mig på det och tycker att det är pinigt att fråga nån hur det funkar... Eller så behöööver jag det inte.

5. Också matrelaterat. Marinerad bläckfisk. Allltså bläckfiskarmar upphuggna i centimetertjocka skivor marinerade i olja. Ingen ytterligare tillagning. Behöver jag säga mer?

6. Benvärmare. Jag har förstått att det är trendigt men det får mig bara att tänka på jumpan i högstadiet då man bara skulle ha USA-sockar nerhasade över sina nikes. Och känslan av svettig gymnastiksal vill jag inte ha när jag går på stan.

7. Köpa en skiva med Kent. Möjligtvis av lokalpatriotiska skäl. Eller inte.

8. Sist men inte minst: lösnaglar. Jättefina när man precis har limmat dit dem men ett helsike när de börjar lossna. För att inte tala om hur besvärligt det är att plocka ut kontaktlinser... Däremot skulle jag kunna tänka mig att gå till salong och få naglarna fixade och eventuellt lite förlängda av ett proffs. Men ingen mer klistrasjälvbudgetvariant.

Om min släkt

Nappade på Lottens tips så här kommer en snabbkurs om min närmaste släkt (vår släkt är ganska liten så den närmaste blir nästan hela...).

Min mamma älskar sina barnbarn och skulle göra allt för sina ungar. Därför blir hon också vansinnigt arg om jag eller min syster gör något oklokt. Arg av oro har hon förklarat.

Min mormor är en frän böna på 80+ som skilde sig nån gång på 40-talet, gifte om sig, fick ett barn till och aldrig kommer sluta jobba.

Min morfar var svårt njursjuk och dog när jag var kanske tio år. Mitt tydligaste minne är när jag gav honom och Ingrid (hans nya fru) monopolpengar i julklapp. Jag tror att de blev glada men pappa tvingade mig att ta tillbaka dem så vi kunde fortsätta spela monopol hemma. Sen kommer jag ihåg deras sommarstuga, doften av nyslungad honung och att jag hade en sammetskjol på hans begravning.

Min pappa är en bra motvikt till mamma. Han blir sällan arg men när han blir det får man se upp... Dessutom spelar han munspel.

Min farmor födde min faster innan hon han gifta sig. Men när pappa föddes (hemma, här skulle det minsann inte åkas till sjukhus och pjoskas) sex år senare var den lilla detaljen avklarad. Hon jobbade och slet, var låghalt och duktig på att brodera. Tyvärr gick hon bort tre år innan jag föddes så jag har inga egna minnen av henne.

Min farfar hann jag heller aldrig träffa. Han är en bild på en man med tvinnade mustascher.

Jag skulle gärna ha träffat farmor och farfar.

Vad var det jag sa!?

En fredagskväll härom veckan krockade sambon med ett vildsvin. Det som skulle ha blivit en mysig hemmakväll förvandlades till en åka-och-hämta-sambo-flera-mil-hemifrån-i-ösregn-kväll. Jag kom dit ungefär samtidigt som bärgaren. Det visade sig att sambon hade klarat sig bra, vildsvinet var tvärdött och bilen (firmabil) kanske aldrig mer blir sig själv.

Vi packade över alla saker (en veckopendlande sambo ger upphov till en förfärlig massa prylar) i vår privata bil och for hem. Under helgen försöker sambon ta reda på vilken bil han ska ha följande vecka och jag upprepar likt ett mantra: den är säkert försäkrad så att du får en ersättningsbil, den är säkert försäkrad så att du får en ersättningsbil... Beskedet från bilansvarig på sambons jobb: du får hämta en bil i Falun (ungefär 25 mil enkel resa). Jag justerar mitt mantra något: är du säker på att det inte ingår ersättningsbil i försäkringen, är du säker på att det inte ingår ersättningsbil i försäkringen...

Sambon ringer in sin pappa för att ha någon som kör honom till Falun (själv vägrade jag helt kategoriskt). Far och son ger sig iväg på en tripp till Falun. Efter ett par timmar ringer jag och kollar hur det går för dem. Svaret? Jo, de vände efter drygt tio mil då herr bilansvarig-på-firman ringde och sa att det ingick visst en ersättningbil i försäkringen...

Sällan har det känts så skönt att säga "vad var det jag sa"!

Den inställda trippen till Falun förde också det goda med sig att svärfar fick några timmar över och hjälpte oss att måla klart det sista på huset.

Vad är väl en visdomstand...

...om inte till lite besvär ibland!? Jag fick redan under min gymnasietid inte en, inte två, inte tre utan FYRA visdomständer (samt 1,9 på högskoleprovet till min kära moders förtjusning). Tre av dessa fyra smart-gaddar har snällt suttit på sina platser men den fjärde ville annorlunda. Han (jag är övertygad om att det är en han) smög sig in lite finurligt under tanden framför. Lönen för detta smygande var karies och min stränga, stränga tandläkare Baback bestämde att nu var det dags att ta bort tanden. Sagt och gjort, en tid för tandborttagning bokades.

Jag var inte särskilt orolig för detta, har ingen större tandläkarskräck. Mitt filbunke-mood höll i sig ungefär tills dagen för ingreppet då jag drabbades av akut tandborttagningsågren... Men eftersom Baback sagt till mig att jag absolut inte fick avboka tiden (han hade väl varit med förr kan tänka) så tog jag mig ändå dit på darrande ben. Jag fick lägga mig i stolen och blev inkapslad i grönt papper så att bara munnen stack fram. Jag fick fem bedövningssprutor, två Kåvepenin (antibiotika) och sen var det dags. Första halvtimmen gick ganska bra. Baback berättade lite om vad han gjorde och skämtade lite med sköterskan och på det hela hade jag det rätt fint i min gröna kokong. Då hör jag:
-Nu ska jag borra lite.

OK, tänkte jag, borra på: jag är bedövad.

-Jag ska borra lite i ditt käkben så jag kan ta bort tanden sen.

Hallå!! Mitt käkben!! Det är ju bara tanden som ska bort!! Jag hyperventilerade lite försiktigt för att inte imma ner spegeln och grät inuti över mitt stackars käkben som jag aldrig haft något otalt med. Efter ytterligare en halvtimme skickades jag hem med bomullstussar i munnen och instruktioner på en lapp.

Summa summarum: Det gick ganska bra att ta bort bustanden och hade jag inte vetat att de borrat i mitt käkben skulle jag antagligen inte alls haft särskilt ont nu.