När hunnan ska en dricke sockerdricke?

Alltså det här med svininfluensan... Och kvällspressen. Först är det stora, feta rubriker om den livsfarliga influensan och vaccinet som inte finns. Förskräckligt och man tror att hela Sveriges befolkning kommer att behöva varsin konstgjord lunga. Sedan, när vaccinet väl börjar dyka upp, då är det VACCINET som är farligt.

Jag säger som Emil i Lönneberga: När en inte har pengar, då kan en inte dricke sockerdricke. När en har pengar, då fååår en inte dricke sockerdricke. När hunnan ska en dricke sockerdricke!?

Och jo, vi ska vaccinera oss. Hela familjen, möjligtvis med undantag av minstingen. Det är fortfarande lite oklart om de minsta ska vaccineras eller inte. Sammanfattningsvis kan jag väl säga att jag litar mer på Socialstyrelsen och läkarkåren än på Expressen och Aftonbladet! Och ni då?

En filosofisk fråga

På onsdagskvällen när man har lite tid över, ska man då a) måla klart taket i det blivande sovrummet eller b) titta på "Arga snickaren" när han skäller på andra som inte målat sina innertak?

Vad jag gjorde? Jag målade litegrann i taket och fick inte alls titta på "Arga snickaren" ty äldste sonen skulle prompt titta på Star Wars innan läggdags. Nåja. Nu är det bara fyra femtedelar kvar av taket. Och så resten förstås.

Mitt hem- en hinderbana

Och inte nog med att det är en hinderbana, det fungerar emellanåt som ett svart hål som suger åt sig materia som sedan inte syns till. Christer Fuglesang: du är hjärtligt välkommen till yttre rymden. Du behöver inte ens åka rymdraket!

Förutom att det svarta hålet suger upp små legobitar ("maaammaa, var är Anakins lasersvärd? Brandmannens rökdykartuber? Indiana jones piska?") så hade det häromdagen snott åt sig en bok. Från bibblan. Som skulle lämnas tillbaka. Förra veckan. Jag har, snål som jag är, försökt att låååna en hel del böcker istället för att köpa dem. Alltså har jag en något vinglig trave böcker hemma. Nu skulle en av dem tillbaka och den var inte i traven. Förstås. Jag letade på vårt minikontor, jag letade i garderoben, jag letade i byrån. Ja, överallt. Inte hittade jag någon bok.

Att inte lämna tillbaka en bok till bibblan resulterar i ett av följande två scenarier. Antingen pröjsar man en räkning på MINST 800 kronor eller så köper man bokskrället från någon lämplig bokhandel och pröjsar 100 kronor extra så att de snälla tanterna på bibblan kan klistra lappar på boken. Inte säsklilt billigt alltså. Och dessutom har man fortfarande ingen egen bok.

Men nu har jag hittat svarta hålets gömställe! I en plastpåse i hallen. Det är där han lägger grejerna. Och en bok i diskursanalys är inte ens ett svart hål intresserat av.

Gråt-grönt!

Ja, nu är det faktiskt gråt-grönt ute! Sådär skirt och vackert och ljusgrönt så man kan börja gråta av lycka. Allra bäst är det tidigt, tidigt på morgonen när bara jag och lilleman är vakna och de andra ligger och trynar sött. Så passa på och njut! 

Tack, bilen! Och lite språkfunderingar.

Var på bilbesiktningen idag. På bilprovningen har de byggt om. Jag tycker inte om att göra saker på nya ställen (ja, det är därför jag alltid tankar bilen på samma ställe, helst handlar i samma affär och äter mat på ungefär samma restauranger). Jag gillar helt enkelt när jag vet hur saker och ting funkar och vad jag förväntas göra (nej, jag har ingen diagnos men kanske borde ha det). Innan jag fick mitt första barn var jag på studiebesök på förlossningen för att känna mig trygg när det väl var dags. Och det handlade bara om att jag skulle hitta dit och veta vart jag skulle. Själva utploppandet var jag inte särskilt orolig för.

Ja, hur som helst! Tillbaka till bilbesiktningen. Var där i rätt så god tid, ungeär tolv minuter innan utsatt tid. Det var rätt bra skyltat så jag kände mig rätt trygg, blippade in mitt registreringsnummer på blippskärmen och satte mig i bilen för att vänta. På en skärm rullade en uppmaning att man skulle föbereda (sic!) genom att plocka fram och låsa upp diverse grejer. Föbereda! Tänkte att där var det nån som slant på tangenterna. Tittade på rullskylten som gällde husvagnar/släpkärror/lastbilar och där stod det också föbereda (följt av helt andra utmaningar). Det är alltså nån stackare som tror att det heter föbereda. Precis på samma sätt som jag skriver "andvända" om jag inte tänker mig för och "efeter" när jag slinter på tangenterna. Jag påpekade inte felet.

Men, hur gick det med bilen då? Tack, bra. Besiktningsmannen var liten och söt och tyckte att vår bil var, och jag citerar, "jättefin". Inte som vår gamla bil som alltid bromsade ojämnt och hade konstiga hål på ännu konstigare ställen. Nä, Fårrden är en pärla.

Kanske skulle handla mat på ett nytt ställe idag?

Utan mankemang

Häromdagen gick jag och nynnade på en låt av Galenskaparna. "Utan mankemang, utan mankemang! Ja, han tar sig fram i livet utan mankemang!" Just nu är det alldeles för mycket mankemang i mitt liv och jag önskar att jag bara kunde ta ett suddigummi och sudda bort allt bös. Eller kanske köra ett varv med högtryckstvätten. Men vad vore livet utan utmaningar! Kom ihåg: varför skjuta upp till morgondagen vad du kan göra i övermorgon.

Prata telefon

Fyraåringen gillar att prata i telefon. Bara inte så länge. Nästan mitt i en mening kan han avsluta med "puss och hej då" följt av "Vilken kort stund jag pratade! Jag pratade bara en jättekort stund.". Sen studsar vår Tigger iväg mot nya äventyr. För det är sånt som Tiggrar gör allra bäst.

Jag älskar mina ungar!

Gårdagen blev inte riktigt som jag tänkt mig, men ganska bra ändå. Tog med mig storebror till apoteket för att hämta ut lite meducin till pappan. Tjejen på apoteket hade ett ID-kort i ett snöre om halsen och storebror undrade såklart vad det var. Hon förklarade och han sa "okej, jag har ett sånt här! Med ett får!" (halsband med hans stjärntecken vädur). Oh, sa tjejen, då har du nyss fyllt år? Storebror nickar stolt och visar upp fyra fingrar. När vi fått medicinen och plockat på oss lite annat går vi till kassan och storebror berättar för kassörskan precis vem som skulle ha vad:
"Det där (medicinen) är till pappa!"
"Det där är Star Wars-plåster till mig om jag gör illa mig"
"Det där är kräm som jag ska ha på heeela kroppen"
"Det där är nya nappar till lillebror. Han är noll år."

Vi går från apoteket och möter en dam som ler mot storebror. Han rycker mig i jackärmen och säger: "Mamma, den där tanten tyckte att jag var snygg!" Jag frågade hur han kunde veta det: "Jo för då är man så där leende. När man tycker att någon är snygg.".

Och leende, det var jag. Resten av dan.

Där sprack den planen!

Planen för idag var att komma upp ur sängen ganska tidigt (inga större problem eftersom väckarklockan Martin vaknar nån gång mellan sex och halv sju och vill ha välling. Pronto.), tända i spisen, utfodra ungar, äta frukost, duscha, borsta tanden&tvätta foten och ge mig av till ett bibliotek eller annan lugn plats och jobba järnet med min uppsats. Nå, så här har det gått hittills (och klockan är inte ens halv tio så det hinner nog bli värre):

Barnen har vaknat ungefär femtielva gånger var i natt men ville ändå upp halv sju. Halvdöd stapplade jag nerför trappan och lyckades hälla kaffepulver i rätt filter och vällingpulver i rätt flaska (Ibland gör jag tvärt om. Inte bra.). Småskruttarna fick sin välling och den stora fick kolla på Bompa. Jag fick mitt kaffe och mina smörgåsar. So far so good. Sen kom planspräckaren! Ännu-inte-maken bestämde sig för att ringa till farbror doktorn för att få en tid att kolla sitt hjärta som inte riktigt tickar i takt. Och visst fick han en tid. Idag. Klockan elva. Bye, bye pluggdag! Hej, hej vara-hemma-med-barn-och-känna-ångesten-växa-dag!

När jag fick en ny man...

I lördags var jag, syster-yster och syster-ysters make på handbollscup i Västerås för att heja på min systerdotter och hennes lagkompisar. När klockan var halv tolv var dagens matcher slut, systerdottern skulle iväg med sina kompisar och vi andra var hungriga. På arenan fanns det jättelånga köer och inte så mycket att välja på så vi åkte till IKEA för att käka lunch (och köpa nya hyllor till vardagsrummet). Det var då jag fick överta syster-ysters make! Så här gick det till:

Vi har tagit vår mat och står i kassan och väntar på att betala. Syster-yster står i den ena kön och jag och hennes kära man står i den andra kön. Syster-ysters make frågar tjejen i kassan om det ingår bröd och sallad och när hon svarar ja är han på väg att vända på klacken och gå och hämta det. Utan att titta på honom säger jag nåt i stil med "stanna kvar här så kan du hämta bröd och sånt när vi satt oss". Det är då det mystiska händer! Tjejen i kassan måste ha tyckt att jag lät precis som en tjatig hustru för hon knappar glatt in bådas mat på MITT kort. Utan att fråga.

Nåja, syster-yster fick tillbaka sin man (efter att han fått hämta kaffe åt mig och lämnat min bricka , kört min IKEA-vagn och burit ut alla saker till bilen) och jag fick mina hyllor till vardagsrummet. Tips till IKEA: Skippa de gula lånekassarna och låna ut en IKEA-make istället! Han kanske kunde heta Maken Ernst och alltid gå barfota och säga saker som att han känner in rummet eller att den här gardinen är ju så fräsch att det knastrar om den? Det skulle i alla fall jag bli glad av.

Grattis 4-åringen!

Vår stora, lilla kille har blivit fyra år. Det firades inte i dagarna tre men däremot i två. Första kalaset var på själva födelsedagen och till detta kalas hade lilleman beställt en riddartårta. När jag, som är familjens privata konditor, undrade hur en sådan skulle se ut fick jag följande svar: "Den ska vara i choklad, riddaren ska ha svart hår, svart skägg och ett stort svärd. Han ska sitta på en brun häst och bara hålla i sig med en hand (så klart, hur ska han annars kunna hålla i svärdet)." Rätt så specifika instruktioner med andra ord. Med hjälp av en pappersmall, florsocker, silverkulor, sockerkulor, pincett samt en smarrig chokladtårta lyckades jag skapa en tårta som födelsedagsbarnet var mycket nöjd med. Även presenterna föll på läppen.

Igår var det dags för kalas nummer två. Lilleman hade bjudit alla sina dagiskompisar (sjutton stycken) men som tur var var det bara tre som kom. Alldeles lagom. Kottarna smaskade i sig glasstårta (hemmagjord i form av en riddarborg, vad annars?) och ballerinakakor. Det lektes och stojades och sen var kalaset slut. Då åkte jag och köpte färg till vårt ständigt pågående byggprojekt. Så nu är bara frågan: Exjobb eller måla?? Eller varför inte blogga och slösurfa...

Konstiga namn

Läste på Lottens blogg om namnförvirring, alltså att man kallar folk för något helt annat än vad de egentligen heter. Tänkte berätta lite om hur det är i min familj:

Mamma och pappa gillar visst lååånga namn. Min syster-yster heter Catharina och jag som från början hette Anna (ungefär fram till dopdagen) heter då Caroline. Gissa om jag blivit kallad Catharina många gånger? Nu har ju mamma och pappa fått fyra barnbarn som heter Hanna, Matthias, Max och Martin. Att mamsen blandar ihop grabbarna är ju inte så konstigt men även Hanna kan få de mest märkliga namn. Själv har jag kommit på ett trick för att inte säga fel på killarnas namn; jag drar lite på de första bokstäverna för då hinner jag komma på vilket namn jag ska använda. Det blir alltså Mmaax, Mmaatthias och Mmaartin. Funkar för det mesta!

Det konstigaste jag blivit kallad? Det var min dåvarande pojkvän som blev irriterad på mig vid något tillfälle. Då hävde han ur sig följande namnharang (eller name chain som det visst kallas på engelska): Fia (hans lillasyster), nä mamma, nä men åhh. Harri!!

Pappa har också en smart lösning på namntrubbel som han kom på när han inte kunde hålla ordning på namnen på syster-ysters pojkvänner. Han kallade helt enkelt alla för Roger!

Järnspikar!

Igår var det inlämningsdag på högskolan. Nej, vi fick inte mejla in våra uppgifter utan de skulle lämnas i pappersform i lärarens fack. Jag, som ändå skulle in till stan, lovade att fixa inlämningen åt ett par andra tjejer så de slapp åka från V-ås. Drömde mardrömmar på natten om att jag skulle försova mig (fet chans med två barn), att barnen skulle vara sjuka och att jag skulle glömma bort att åka in eller glömma ta med mig uppgiften. Nåja, ingen av dessa maror slog in såklart. Men bilen startade inte! Gaah! Där vi bor går det liksom inte att bara hoppa på bussen eller cykla (bussen går ungefär en gång om dagen och att cykla tre och en halv mil med två barn är inte praktiskt genomförbart).

Jag sitter i alla fall där i bilen med ungkottarna och all vår packning. Ringer till ännu-inte-maken och frågar vad han tror är fel med bilen. Han får lyssna genom telefonen men inte hjälper det. Ringer pappsen som precis har vaknat, han hoppar in i sin bil för att hämta oss. Det tar 30-40 minuter så det vara bara att packa ur barnen ur bilen och gå in igen. Lillplutten har hunnit bli hungrig vid det laget och den stora vill ha banan och äpple i varsin skål. Fixar gröt åt lillen och frukt åt den andra. Vår snälla granne ringer och undrar om vi behöver hjälp. Han hade varit ute och matat korna och hade sett mig packa in barn, icke-starta bilen och packa ur barn. Nej, pappa-taxin var ju redan på väg så det var lugnt men tack ändå. Pappa kommer, vi lastar över barn, packning och bilstolar och kommer äntligen iväg. Då kommer stor-killen på att vi måste åka till dagis och hämta hans älsklingsoverall! Sagt och gjort, vi stannar till vid dagis på vägen, hämtar bruna älsklingoverallen ("den är så bra förstår du mamma för den blir inte blöt i snön"). Kommer in till stan med 25 minuter till godo, ber till han där uppe att skrivaren inte ska krångla. Får ut mina utskrifter och lämnar in dem i tid.

Några saker gjorde ändå denna logistiska mardröm lite roligare:

1. När jag svor för att bilen inte fungerade fick jag höra från baksätet: "Man får inte säga så mamma. Säg järnspikar i stället. Nej, säg så här mamma: Aarghhh, bilen startar inte. Så kan man säga.". När han säger aarghh så låter han precis som mig...

2. Jag var ute i extremt god tid vilket gjorde att det fanns tid för sånt här krångel.

3. När jag lämnade in uppgiften till tjejen på expeditionen så gjorde hon snabbt en kvalificerad gissning av vem som skulle ha det (jag tror att vi är en sisådär 50-60 på den här kursen). Jag skojade lite med expeduttan (Lisa?) och sa att vår lärare verkar vara populär idag. Då himlar hon lite med ögonen och svarar: "ja, hos vissa". Klockrent!

När jag kom hem på kvällen startade bilen snällt efter att ha fått stått och myst lite med motorvärmare.

Från mörkaste förtvivlan...

...till ett maniskt skrivande. Ja, så kan det vara ibland och så var det igår på gränsen till idag. Alltså strax före tolvslaget. Då satt jag och ännu-inte-maken och knappade på varsin dator. Han ritade kartor (jag tror att han och dr Porathe skulle trivas förträffligt tillsammans) och jag satt och slet mitt hår i förtvivlan och desperation. Det som orsakade denna förtvivlan var teoridelen till mitt exjobb (i alla fall ett utkast till teoridel) som ska vara klar alldeles för snart och som jag igår vid 23.10 ännu inte hade en aning om hur jag skulle utforma. OK, jag hade läst en hel massa under dagen men inte hjälpte det! Det kändes som om det inte fanns en enda teorisnutt tillgänglig... Det var då jag började beklaga mig för kartnörden (ja, min egen kartnörd alltså; inte han med sjökorten) och simsalabim så kläckte jag den ena idén efter den andra! Helt sjukt! Jag knattrade frenetiskt på mitt tangentbord och 40 minuter senare hade jag mitt utkast. Gick till sängs mycket nöjd med mig själv.

Nu ska jag läsa igenom vad jag skrev igår. Det är alltid lika spännande, kommer nämligen inte alls ihåg vad jag skrev. Men bra var det! Åtminstone igår. Förhoppningvis idag. Men inte alls säkert.

Max funderar

Igår frågade Max varför astronauter har vita kläder på sig rymden? Kunde dom inte ha svarta kläder som Darth Vader har? Jag vet inte heller riktigt varför det är dresscode white i rymden men gissade att det kanske kunde ha något att göra med att vitt syns ganska bra. Som den pedagogiska mor jag är tog jag tillfället i akt att berätta lite om varför det är bra att ha ljusa kläder på sommaren, att vitt reflekterar ljus medan svart blir väldigt varmt i solen. Max funderade ett tag och sen kom han med följande funderingar:

Om man har svarta kläder i rymden kanske man inte syns
och då tror ju andra människor att man är ett mörker.

I sommar ska han ha sin gröna tröja på sig och lägga sig på gräsmattan, då kommer vi att tro att han är ett gräs med ögon.

Kommuni-vadå?!

Kommunikationen fungerar så där hemma hos oss just nu. Fyraåringen bublar från att han slår upp sina blåklintsblå tills han somnar och lilla klutten gör sitt bästa för att hänga på i brorsans tempo. Om vi vuxna vill få en syl i vädret om något som fyraåringen tycker är trist så är det. Näst intill. Omöjligt. Dessutom glömmer sambon allt som oftast bort vad jag har sagt. Därför har jag börjat messa viktiga saker... Ja, mindre viktiga saker också faktiskt. Det vi egentligen skulle behöva är en slags mötessekreterare som kunde skriva ner vad vi kommer överens om och gärna köra en snabbgenomgång à la melodifestival på kvällen.

Nåja, vi kanske hinner prata med varandra om en sisådär tio år när barnen blivit större. Kanske.

För det har min mormor sagt!

Får jag lov att hälsa mig själv välkommen tillbaka efter ganska precis sju månaders uppehåll? Jo men visst, det är ju min blogg så hjärtligt välkommen ska jag vara! Snabbgenomgång av vad som hänt sen sist skulle kunna vara:
- Hemma med barnen (skönt om än inte särskilt avkopplande)
- Tillbaka till skolan (skönt om än inte särskilt avkopplande)
- Hemma igen (skönt om det inte vore för det där läbbiga exjobbet som ligger och lurpassar och emellanåt väcker mig mitt i natten)

Det stora barnet (nej, inte min sambo) fyller snart fyra år och har på nåt märkligt sätt blivit ännu mer förståndig än vad han var för bara några månader sen. Vet inte hur det har gått till men nuförtiden förlorar jag nästan varje diskussion; hans argument är glasklara medan mina är sådär vuxen-luddiga. Här kommer några exempel:

"Har jag ätit duktigt, mamma?"
"Ja, det tycker jag."
"Bra, då vill jag ha en glass för det sa du igår att man fick glass om man bara åt duktigt."

"Max, ät inte med fingrarna. Använd gaffeln."
"Hade riddarna gafflar?"
"Nej, dom hade kniv och sked."
"Då är jag en riddare idag."

Om jag mot förmodan ser ut att vinna en diskussion så kan han ju alltid kontra med att "det har min mormor sagt". Eller kanske få ett utbrott a la drama queen.