Vatten, bara lite vatten

Från himlen vräker vattnet ner men ur våra kranar kom inte den minsta lilla droppe... I söndags kväll (på självaste Mors Dag) sa vår pump- ingenting. Pumpen, som ser till att vattnet från brunnen kan komma ut genom våra kranar, ville helt enkelt ha lite ledigt han också. Följden av detta: vattnet vi så gärna vill ha för att dricka, koka pasta i , tvätta oss med och en mängd andra saker som man normalt inte reflekterar över fick hämtas i dunkar från grannen. Att använda mina bästa kompisar Diskis och Tvättis var inte ens att tänka på...

På måndagen kom en man för att pyssla om vår lilla pump, men han hade fel saker med sig... Jag och tvååringen som var ensamma hemma hankade oss fram så gott vi kunde. På tisdagen återkom mannen med rätt grejer och klättrade ner i vårt brunnsrum (påminner lite om ett skyddsrum faktiskt). Tvååringen tittar fascinerat på och hans mamma håller tummarna och upprepar som ett mantra: hoppas det funkar, hoppas det funkar, hoppas det funkar... Och det gjorde det! Halleluja: vattnet är tillbaka!

Vad är då sensmoralen av detta? Tja, kanske bara att 25-litersdunkar är tunga att bära men lätta att tömma...

Vad kan man köpa för pengar?

Vår lille man har blivit stor. Han har inte bara fyllt 2 år, han har även slutat sova middag på dagis ("behöver inte det, mamma") och vill helst gå utan blöja. Att sluta med blöja har tydligen väckt ett slumrande intresse för en viss del av hans anatomi.

Följande scen utspelar sig i bilen på väg till dagis. Vi har nyss pratat om hur duktig han är som kissar på toaletten (eller pottan, i skogen, på gräset, på mammas pioner, på kanten till sandlådan och en hel drös med andra ställen). "Ja, å så skakar man snoppen. Mamma skaka sin snopp?" Den pedagogiska mamman svarar att nej hon skakar inte sin snopp för hon har ingen. Sonen svarar med "Pappa har snopp." Den intet ont anande modern svarar att ja, papporna har snopp men inte mammorna. Då kommer följande kommentar: "Mamma, vi kan söpa en stor snopp till dig..."

Se där- en oväntad mors dags present skulle det i alla fall vara!! Jag skrattade så jag nästan höll på att köra av vägen (tur att vi inte mötte timmerbilen just då)!!

En skitsak egentligen

Tog en tur till vår lokala barnvagnsaffär häromdagen och fick höra en konversation om blöjhinkar. Jo, det finns speciella blöjhinkar, det duger inte med en vanlig sophink modell badrum att slänga bajsblöjor i. Åh nej! I just vår affär fanns det visst två modeller: den ena modellen hade en öppning som man trycker ner blöjan igenom och sedan sluts öppningen och den andra modellen var en sinnrik konstruktion där man tryckte ner bajsblöjan och sedan snurrade man på locket för att på så vis förpacka blöjorna en och en. Mycket fiffiga och ganska dyra små soppellar.

Nu stod då en mamma, en pappa och en expedit och diskuterade vilken hink som kunde vara bäst. Det var pappan som var mest intresserad och han var mycket skeptisk till den första varianten. "Men om man ska trycka ner blöjan där" sa han och pekade på hinken "då är den ju öppen en liten stund och då kanske lukten tar sig ut ändå!!" Paniken lyste ur hans ögon- tänk om det skulle lukta bajs! I badrummet! Hans badrum!

Expediten tittade luttrat på honom och sa att nej det skulle nog inte lukta. En lång diskussion följde om att det nog faktiskt kunde slippa ut liiite lukt ur modell ett medan snurrvarianten verkade helt säker.

Jag hade lust att gå fram till honom och påminna honom om att det faktiskt inte var kodynga (eller för all del hönsgödsel) det var frågan om utan faktiskt bara lite bajs från hans eget barn...

Nej, vart är världen på väg när vi inte ens klarar av lite bajs från våra egna ungar!?

Gå till djurparken

I går eftermiddag pratade jag med tvååringen om att vi kanske skulle ta och gå till Parken Zoo någon dag eftersom vi köpt säsongskort. Vi satt och pratade lite om apor och vildhundar när han plötsligt utbrister: Å zebjoj, tycka om zebjoj! Ta mommo o moffa i handen, äta gass (glass, mammas anm.) och djicka saaaaft!

Detta djurparksbesök tog han sedan upp vid nattningen när han berättade för sin käre fader om alla djur som han skulle titta på med sin mommo och moffa. Han pratade och pratade i säkert en halvtimme tills han hade sövt sig själv. Och när han slog upp sina ljusblå i morse var det första han sa: Mamma, åka djujpajken idag?

Inte idag, men på fredag får alla zebjoj, fjamingos, apor, sängujuj och tigaaj se upp för då kommer vi!!

För min CV

I många annonser där företag söker löneslavar efterfrågas kompetens i form av många bollar i luften (och ingen bulle i ugnen, men det törs de inte skriva ty då får de JämO efter sig), multitasking och kunna arbeta under olika (hög) arbetsbelastning.

Jag skulle vilja säga att jag är stressdålig! Men det behöver absolut inte vara något negativt, tro inte det kära blivande arbetsgivare! En stressdålig männinska, som jag, är nämligen medveten om att det är galenskap att utsätta sig för en stressig och ohanterbar situation och gör allt för att undvika det. Jag vet hur lite stress jag tål- vet du? Så. Jag planerar och strukturerar (bra egenskaper), jag delegerar sånt jag vet att jag inte kommer att hinna med (ytterligare en bra egenskap) och jag är en utmärkt arbetsledare som kan piska på mina kamrater (se där: en mycket god egenskap). Nästa gång jag söker jobb ska jag argumentera för oss stressdåliga (jag tror inte att jag är ensam. Eller?)!

Summa summarum: Grattis till er som tål stress och heja till oss som inte gör det!

Dessutom får jag irit när jag stressar och det är något man gärna är utan!