Jag hatar grupparbete- grupparbete hatar jag!

Nu känns det som om vi har grupparbetat i flera år!! Den nu pågående kursen: grupparbete. Förra kursen: grupparbete. Förr-förra kursen: grupparbete. Och jag tror banne mig att vi grupparbetade på kursen innan dess också... Det känns så iaf!

Missförstå mig rätt: jag gillar att arbeta tillsammans med andra. Det är bara när ordet grupparbete nämns som jag drabbas av kliande utslag, rinnande näsa och en näst intill oemotståndlig lust att skrika: jag vill jobba sjäääälv! Jag vill inte höra att den och den ska jobba, att nån annan inte kan träffas just den dagen, att vi MÅSTE bli klara nu. Jag vill inte ha dåligt samvete för att jag måste åka tidigare än alla andra för att jag har dagistider att passa. Ett gruppkontrakt kanske inte är en så dum idé. Synd bara att jag alltid kommer på det när vi är klara...

Ett grupparbete då och då kan jag stå ut med men när det blir femtielva stycken på raken då slår jag bakut. Inom mig i alla fall... Och här!

Vårt hemmakaos

Vi bor i ett kaos. Det som ställer till problem är inte våra ständigt pågående renoveringsprojekt: garderobsmontering, inredning av övervåning, tilläggsisolering utvändigt, ommålning av innertak, fixa lilla toaletten... Nej, det som verkligen krånglar till det är sonens små kompisar. Just nu består gänget av en påskkyckling urklippt från ett reklamblad, en val gjord av trolldeg (den är lagad otaliga gånger), ett lasersvärd som består av en presentpappersrulle samt en legogubbe (de andra tio legogubbarna göra sig icke besvär). Lägg till ett gäng nappar i olika färger (nej, inte den blå! Jag ska ha den gröööna!) och förvirrringen är total. Kompisarna har en tendens att försvinna (mamma, mitt lasersvärd är booorta! Var är min kyckling? Han är booorta) och gissa vem som får leta rätt på dem? Rätt gissat: mamman. Och nåde henne om hon inte hittar dem på två röda!

Nej, tacka vet jag låtsaskompisar som typ Mollgan! De kan iaf inte komma bort. Även om de ibland blir lite platta när intet ont anande morföräldrar sätter sig i soffan- rakt på Mollgan!

Dömd på förhand

Vi har fått nya grannar. Eller nya och nya, de flyttade in i okt-nov men vi har inte träffat dem. Nu har deras grabb börjat på samma dagis som vår kille. Tror jag i alla fall. Eftersom jag inte har träffat dem så är det svårt att veta men jag har lagt ihop två och två och fått det till närmare fyra. Ledtrådarna ser ut så här:
- Jag vet att deras son heter Max och killen som har börjat på dagis heter Maximiliam
- Jag vet att deras son är i börja-dagis-ålder
- Jag vet att pappan till killen som börjat på dagis kör en vit pickup och den vita pickup:en har jag sett på vår lilla väg hemma. Många grannar har pickup:er men ingen har en vit.

Nu till detta med att döma folk på förhand. Pappan som lämnar på dagis kör som sagt en vit pickup. Han har en tatuering som går upp på halsen. Han röker i bilen. Han har kortkort hår och lite skägg. Japp, det räcker för mig! Han är nischad, inslagen i randigt papper med krulligt snöre och placerad i ett fack. Jag vet preciiis hurdan han är! Han har säkert en kamphund också! Eller vad tror ni?

Nej, imorgon ska jag nog prata med honom och få mina fördomar krossade (eller för den delen bekräftade)! Men vad tror ni? Kan man döma hunden efter håret? Och hur gör man för att inte bilda sig en (felaktig) uppfattning?

Mer av gamla tider

Vad gjorde jag för 5, 10, 15 respektive 20 år sedan? Jag vet att vissa studiekamrater knappt minns vad de gjorde för 20 år sedan och det beror inte på att de blivit gamla och gaggiga. Tvärt om. Avundsjuk? Jag? Lite kanske. Här bjuder jag iaf på en minnestripp genom mitt liv och det är väl bäst att börja från början (dejtade förresten en kille som hette Börje men jag lyckades aldrig få ur mig det namnet så han fick väldigt många smeknamn. Börje passar blott och bart samman med Salming, annars kan det vara).




För 20 år sedan
Året var 1988 och jag var nio år. Jag gick i tredje klass och var jättekär i Sigge (en totalt obesvarad förälskelse som höll i sig i flera år) som gick i samma klass som mig. Jag var bästis med Ylva och vi samlade på brevpapper. I timmar kunde vi sitta med våra brevpapper, känna, klämma och byta. När vi inte pysslade med våra brevpapper skrev vi små böcker som vi sålde till våra nära och kära. Mitt författaralias var Dorotea Mårtensson. Vad Ylva kallade sig kommer jag inte ihåg.


På den här tiden fick man gå på dagis tills man hade slutat lågstadiet och jag stortrivdes och hjälpte till att ta hand om de små. Läste sagor och annat skoj.



För 15 år sedan
Året var 1993 och jag gick i åttan. Livet just då var ganska jobbigt. Jag hade fula glasögon, ful frisyr och klassen var uppdelad i olika grupper och man pratade inte med någon från "den andra" gruppen. Lugn, bara lugn! Allt löste sig till nian när alla i klassen blev kompisar, jag blev ordförande i elevrådet och vi åkte på världens roligaste klassresa... I skolans högtalare bad rektorn Tom, Tony och Joachim att komma till rektorsexpeditionen så fort det hänt något bus.



För 10 år sedan

Året var 1998 och jag var tillsammans med Joachim (som inte tillbringade lika mycket tid på rektorsexpeditionen). Vi tittade på massor av film, hängde med grabbarna och spelade strategispel. Eller jag spelade inte så mycket strategispel, jag var mest fascinerad av hur mycket tid och engagemang man kunde lägga ner på tennsoldater. Men som en god flickvän hängde jag med på det mesta och hade oftast riktigt kul. Vi var ofta hemma hos Tony vars pappa lagade den godaste maten och var en riktig rödvinsfilosof. Och bjöd på hemgjort rabarbervin om man hade tur.

I december tog jag äntligen körkort! På första försöket trots att jag nästan kört över en cyklist.
"Såg du cyklisten?"
"Självklart!"
"Bra, jag trodde nästan att du inte sett honom och skulle köra på honom"
Inne i mitt huvud: "Vilken cyklist? Jag såg ingen cyklist?!"

För 5 år sedan
Året var 2003 och jag träffade mannen i mitt liv. Ja, vi har ju barn ihop så man kan väl säga att ångerveckan har gått ut. Första gången vi träffades gjorde han dock inget vidare intryck! Jag presenterade mig artigt för min kompis brorsas polare och han tittade bara på mig och sa "jaha". Jag pratade inte med honom mer den kvällen vill jag lova. Några veckor senare träffades vi igen och då gick det lite bättre och på den vägen är det. Frågar man honom idag så har han inget minne alls av den där första gången vi träffades...

Jag flyttade från min älskade lägenhet (kan fortfarande sakna den) för att flytta ut på landet. Först flyttade katterna och sen flyttade jag.

Gamla uttryck

Häromdagen använde Henrik Hjelt ordet "pennpajtas" i en radiointervju vilket fick mig att minnas annonser i Min Häst (och andra tidningar) när jag var liten. Då var man 12 vårar eller kanske 11 jordsnurr gammal och ville ha brevvänner/brevkompisar/brevpolare att just pennfajtas med. Det var tider det! Alla fick skriva med undantag av dem som slutade skriva efter bara några brev- såna brevkompisar kunde man vara utan.

Ett annat ord som också väcker minnen till liv är "free-style". Det har absolut inget att göra med någon som helst form av brädåkning utan free-stylen var till för att lyssna på musik i. Min free-style var svart och batterierna tog alltid slut alldeles för fort.

I morse när jag satt i bilen och lyssnade på radio hörde jag ett uttryck som bygger på en företeelse som knappast existerar idag. I radioprogrammet skulle de ha en tävling och programledarna uppmanade oss "som sitter framför radion" att ringa in och tävla. Hur många sitter framför radion och lyssnar idag?? Men visst låter det trevligt och stressbefriande? Hmmm, jag kanske skulle börja med det: att sätta mig framför radion och lyssna. Istället för att göra tusen saker samtidigt!

Jag blev lite paff...

I förrgår var det visst något eskilstunaband som skulle spela i Sporthallen. Nej, jag är faktiskt inte så förtjust i Kent. Det är inte my kind of cup of tea som jag skulle ha sagt om jag varit med i Lorry-gänget. Meeen, jag var iaf inne i stan för att gå på sångkurs. Kursen slutade vid sjusnåret och jag traskade iväg till parkeringen där jag ställt min bil. Var den stulen? Nej. Var den repig och bucklig? Nej. hade någon langat bensin? Nej. Däremot satt det en något överförfriskad (läs stupfull) dam i 45-årsåldern på huk med byxorna runt fötterna och kissade. Bredvid min bil. Maken stod en liten bit därifrån och höll i ölburkarna. När hon var klar reste hon sig, drog upp trosor och byxor och sluddrade fram "Schka vi gå rå". Sen vinglade hon bort i kvällen. Jag tror inte ens att hon såg mig.