Så här kul har jag inte haft på flera år!

Det är faktiskt alldeles sant! Vad jag har gjort? Jag har varit i Riga med Sune (80 år), Barbro (77), Rolf (70), Agneta (60) och en hel drös med kyrkokörssångare i blandade åldrar. Ja, jag är superyngst. Tror att den nästyngsta är Fredrik, 41. Men vilka härliga människor! Dom vet minsann hur man svingar sina lurviga! Eller som vår chaufför Tommy uttryckte det:

"När jag fick reda på att det var en kyrkokör så plockade jag bort
öl&vin från bussen och fyllde på med läsk &vatten. Redan vid buffén
insåg jag att jag gjort ett misstag. Jag hade kunnat tjäna grova pengar."

Ja du Tommy, där lärde du dig något för livet. För här har det skrattats, sjungits, druckits öl, vin, moldavisk konjak och en och annan liten drink. Och så har vi dansat och skrattat lite till. Ord som snigel, sillen i burken, tut, långsam svans och käre tid har använts flitigt. Vi har tittat på monument från höger och vänster, sett sjuhundrafemtioelva jugendfasader och haft läxförhör med vår guide Herta Jansson. Idag har jag träningsvärk i alla muskler jag inte visste att jag hade och kanske allra mest i skrattmusklerna. För dom har fått jobba vill jag lova. Så summa summarum: vill du ha riktigt, riktigt kul; åk på körresa med Fors kyrkokör!

Födelsedagen som kom av sig

Jo, den första maj struntar vi i demonstrationstågen och firar istället mannen i husets födelsedag. I år lyckades dock husflugan passa in en magsjuka alldeles lagom till firandet. Vad göra? Ringa in förstärkningarna såklart! Så medan kräklan låg nerbäddad på övervåningen drog farmor&farfar, faster Maria och kusin Thim in med köpetårta, ballerinakex, mariekex, cookies med non-stop i, vetelängder, blommor och blader. Tack snälla söta!

Och vet ni vem som fick marsipanrosen på tårtan? Jag.

Var är morsan?

Somnade i soffan igår. Igen. Lyckades titta på nästan hela Blood diamond, sov bara en pytteliten stund mot slutet... När jag gråtit en skvätt över det sorgliga slutet bestämde jag mig för att sova på soffan (i vår familj får man sova på soffan om man varit riktigt, riktigt snäll). Sambon försökte lura i femåringen att jag åkt på körresa, men si den gubben gick inte! Däremot förde femåringen det vidare till lillebror: mamma är borta. Lillebror, aka papegojan, la då huvudet på sned, klappade lite på min (tomma) madrass och upprepade det han nyss hört: mamma är borta. Så, där har vi den: lillebrors första treordsmening! Stora killen!

Och solen skiner

Kan tyckas att det är bra med lite solsken men jag blir så rackarns okoncentrerad! Min inre röst som annars mest snackar skräp-mat och skräp-teve skriker "gå ut i solen, gå ut i solen, nuuuu". Nej, säger jag, du får vara ute i eftermiddag. Nu måste vi plugga. "Gå uuuuhht!" Nej. Stanna inne. Läsa. Tänka. Skriva. "Kaffe ute?" Ja, va f-n. Kaffe ute.

Nio liv

Ja, så många brukar man säga att katter har. Vår största katt avverkade nog en del av sina nio liv när han blev påkörd av tidningsbilen och hittades ett par dagar senare, halvt förlamad. En vistelse på Strömsholms djursjukhus, dit vi åkte i fast förvissning om att det var kissens sista färd, följd av oändliga timmar rehabilitering och ett antal sim-pass i bassäng avsedd för hundar resulterade i en ganska återställd misse som tror att han är Stålmannen fast han på sin höjd är Karlsson-på-taket. Detta är nu snart femochetthalvt år sedan och han lever fortfarande i högönsklig välmåga, lite halt men lycklig.

Hemma hos oss i det lilla röda huset i kohagen är nu frågan hur många liv en lillebror har. Vi hoppas att det är minst nio för det kommer han att behöva. Första dagen på dagis ramlade han ur vagnen när det var sovdags. Tredje dagen på dagis välte han med en gåvagn. Efter några veckor på dagis slog han upp ett jack i huvudet när han lekte under klätterställningen. För två veckor sedan välte han ett hörnskåp över sig och en av sina kompisar på dagis. Igår balanserade han på en ostadig rottingpall för att nå något som låg på teven (nej, vi har ingen platt-teve). Pallen välte. Lillebror höll i sig i tv:n. Teven ramlade ner på lillebror. Teven höll. Pallen höll. Lillebror fick ett blåmärke på ena benet. Scart-kontakterna blev lite tillknycklade. I golvet finns ungefär femton hack från teven och en meter skrapmärken från rottingpallen men inget blod från litet barn. Vi är så tacksamma över att allt gick bra men undrar. Hur många liv har en lillebror?

Ingen tackar kyrkokören

Ja, så var det i alla fall för några (läs: 10) år sedan då vi hade en galen präst i kyrkan där jag sjöng. Han hälsade inte på oss när vi möttes i dörren, han tackade aldrig för sången när vi sjungit. När vi vid något tillfälle påpekade att antalet besökare på högmässorna var betydligt högre när kören var med och sjöng fick vi till svar: "Jag är inte ute efter att frälsa massorna.". Nej, men en och annan gudtjänstbesökare kunde ju vara trevligt. Men nog om denna knäppa och socialt imbecille präst och vidare till dagens trendspaning:

Nu är det okej att applådera i kyrkan! Kanske inte under själva högmässan eller konserten men väl efteråt. Fantastiskt! Jag har sjungit i olika kyrkokörer i femton år (ja, jag vet. Jag är en oldie.) och äntligen, äntligen börjar det bli en lite mer uppsluppen och positiv känsla även i Svenska Kyrkan (frikyrkorna ligger nog steget före här). Så nu finns det faktiskt ett tack även till kyrkokören!

Grattis hjärtat!

I fredags fyllde storebror äntligen, äntligen fem år! Som han har längtat! Och så stor han blev helt plötsligt. Nu klär han på sig utan gnat och tjat (för femåringar kan klä sig själva, det är bara de svarta utebyxorna med hängslena som är för svåra), han går själv upp för trappan (tidigare har det varit rätt så bekvämt att åka mamma-taxi upp) och igår skrev han sitt första ord (om man bortser från hans eget namn, det har han kunnat länge). Vad han skrev? MAMA. I en guldfärgad pyramid som MAMA fick klippa ut själv. Gullungen.

Att fylla fem är stort och måste såklart firas rejält. I fredags firades han först hemma på morgonen, sedan på dagis och så kom mormor, morfar och farfar på eftermiddagen. På lördagen var det barnkalas med sex busar plus födelsedagsbarnet och lillebror (och så lille David, sju veckor, som sov sig genom hela kalaset i hallen, under trappen). Årets tema var pirater och de flesta hade nappat på idén att klä ut sig. Här fanns det svärd, pistoler, guldringar på fingrar och i öron, lappar för ögon, snusnäsduk för håret och mitt i alltihop en grön Ninja Turtle. Två timmar flög förbi och jag tror att alla var nöjda. Kanske Kevin var nöjdast av alla eftersom han lyckades få med sig tre ballonger hem (en till honom, en till lillebrorsan och "så vill nog pappa ha en också").

När barnen åkt hem var det dags för nästa omgång med gäster. Söta grannarna kom över, raraste gudmor med make men minus hundar och så lillebrors gudmor med åttamånaders bäbis med de rundaste kinderna. En rätt så intensiv lördag, men lyckad. Födelsedagsbarnet somnade i soffan med nya lego-hajen under armen.

Nästa år ska det visst vara StarWars-tema. Undrar hur det ska gå?

Ett lästips

Jag orkar inte riktigt skriva långa inlägg om mansroller och kvinnoroller och jämställdhet. Men lugn, bara lugn: det finns andra som gör det! OM jag skulle skriva ett sånt inlägg så skulle jag skriva ungefär så här

Jag kanske inte ger mina barn chockiladbollar till frukost men det tror jag å andra sidan inte att hon gör heller.

En bra tisdag

Jo, det var det faktiskt igår. Trots att dagen började med jäkt och stress och jakt efter buss på väg åt rätt håll. Detta följdes upp av en lätt irritation som botades med lite shopping (jag blundade när tjejen på hm drog kortet, höll för öronen när hon sa summan, knappade in koden och log). Sen var det dags för fyra timmar Högre Seminarium, fint som polisskit. Smaka på orden igen: hööögre seeminariuuum. Lägg till sockerkrans från Amarant och gratis kaffe så har du en i det närmaste perfekt eftermiddag. Kände dock fortfarande en lätt irritation men drog ett varv med mitt nya läppglans, kikade på de nyinköpta vårservetterna med fjärilsmotiv och sniffade lite i klädpåsen och voilà!!! irritationen borta! (Nej, det ska inte vara stort I i irritation, jag leker P O Enquist här. Kan han så kan jag. Nu fortsätter vi.)

Efter detta var det dags för fyraårskalas. Grattis finaste Leogubben med det lockiga håret! Jubilaren mötte oss i dörren med bar bringa för att vi verkligen skulle se hans superfina Blixten McQueen-brallor. Barnen lekte, vi vuxna åt och drack och drack och åt. En härlig, härlig kväll! Lillebror hade kopplat på stora charmen och ägnade sig åt allt och alla utom sin mamma som njöt av friheten! Åkte hem bortåt nio då jubilaren slocknat för länge sen medan våra små huliganer höll igång som om det vore 1999. Stjärnorna slocknade i bilen och sov sedan lugnt och stilla heeeela natten.

Men. Jag. Missade. House. Note to self: boka aldrig, aldrig in något på tisdagkvällar.

Ålderstecken

Ibland känner jag mig siiitgammal och ibland känner jag mig mer som femton. Men har man barn behöver man i alla fall inte oroa sig för att man ska lyckas hålla sin ålder hemlig, snart-fem-åringen basunerar glatt ut för alla som vill höra på att hans mamma visst har fyllt trea-nolla och att hon snart ska fylla trea-etta.

Läste ett blogginlägg som egentligen handlade om böcker man läst som barn och om nostalgi. Men gömt bland boktitlar och minnen fanns de magiska orden "desivon" och "nivea". Och tjillevippen så var jag, om inte liten som en tumme, ungefär sex år igen. Desivon stor på den näst översta hyllan i badrumsskåpet, i en blå flaska med blå text. Alla skrubbsår, skrapsår och andra sår baddades med Desivon. Det allra bästa med denna fantastiska vätska var att det aldrig, aldrig sved. Och Nivean, den vita och feta (nej, det är inte mina lår jag pratar om här även om beskrivningen nog skulle kunna passa in på dem också. Storebror kallade dem så sent som i morse för potatis-lår. Ingen veckopeng på fredag för honom alltså) som smordes in på läppar, näsa och kinder innan skidturen. Ett tjockt lager skulle det vara. Riktigt, riktigt tjockt. Helst skulle folien sitta kvar i burken som om locket inte vore nog. Säkert mammas idé, hon som inte vill hälla över kaffet från förpackningen till den lufttäta burken avsedd för just kaffe. Och mjölet ska helst förvaras i påsen med en extra plastpåse runt om innan hela härligheten stoppas ner i en plåtburk. Med lock. Hon är lite knasig min mamma! Men vem är inte det?

Undrar lite vilka ord som kommer att trigga storebror och lillebrors minnen om sisådär tjugofem, trettio år. Bara det inte är potatis-lår. Vad som helst, men inte det.

Obegripligt men spännande

Nej, jag är verkligen ingen sportnörd. Men jag brukar drabbas av en lätt släng av idrottsintresse (vad är skillnaden mellan idrott och sport förresten undrar ordnörden i mig) när det drar ihop sig till stooora evenemang, typ OS och sånt. Just nu är jag inne på curling. Alltså, jag begriper inte mycket av det vad gäller regler och taktik men fasiken vad spännande det är! Allvarligt. Jag tycker verkligen det. Curling. Det curlas och träffas tjockt och träffas tunnt och det är skottar och garder och poäng hit och dit. Riktigt spännande var det häromdagen när tiden höll på att rinna ut för de svenska herrarna. De hade liksom tagit lite för lång tid på sig så mot slutet av den sista omgången hade de nästan ingen tid kvar. Tiden slut - game over.

Om jag skulle satsa på någon vintersport så skulle det vara curling. Man blir inte så svettig, slipper ha fula trikåer (tänk skridskoåkare) och riskerar inte att få istappar under näsan. Nu har jag ju inga som helst planer på en idrottssatsning, men om jag hade det då vore curling the shit!

Något du inte visste om mig...

...ja, det var precis det vi skulle berätta när vi skulle presentera oss på fredagens föreläsning. Och herre min je, vad det var svårt att komma på något! Malin och jag har ju kamperat ihop i skolan i snart fyra år och eftersom jag gillar att snacka så känns det faktiskt som om hon vet det mesta om mig... Jag våndades och funderade och tänkte så det knakade och kom på att det är nog ingen som vet att jag har rätt stora fötter. Och allvarligt, hur kul är det egentligen? Att dela med sig av sin skostorlek alltså.

Nej, här kommer lite roligare grejer som jag skulle ha kunnat berätta om mig själv:

"Jag kan ta höga E" - för dig som inte sjunger så kan jag berätta att det är siiithögt, tänk Pernilla Wahlgren och Piccadilly Circus eller varför inte Malena Ernman

"Jag sjunger i en kör som övar en gång om året" - det låter kanske konstigt men är alldeles sant. Vi övar en lördag i januari, februari nångång och lär oss ungefär åtta-tio låtar (!) och sen träffas vi en helg framåt vårkanten och har övning på lördagen, konsert på kvällen och sjunger på någon högmässa/gudstjänst på söndagen.

"Jag avskyr ordvitsar men gillar fräckisar" - behöver jag förklara?

"Jag kan köra traktor och mjölka kor" - men inte samtidigt. Det kanske vore något att sträva efter?

"Jag är svag för killar som går lite inåt med tårna" - kan inte säga varför, det bara är så.

Möss och museum

Museala principer, museer förr och nu, relationen mellan museer och kulturarv, aktörer, intressen, syften och perspektiv. Låter det kul och inspirerande?? Välkommen hem till mig i det röda skruttibangbang-huset och sprid lite inspiration omkring dig! Jag har provat med koffeinintag (hjälpte inte ett dugg, jag blev bara kississ), slösurfande (mycket trevligt, men inte särskilt produktivt), bloggande (samma där) och tvätthängande. Jag har inte provat med det klassiska knepet "ät-choklad-eller-andra-onyttigheter" eftersom jag har slutat småäta på vardagarna. Ja, det har ju funkat i nästan en vecka i alla fall så beach 2010 - here I come! Och om beach 2010 inte vill ha mig så har jag en back-up. Snälla, söta Kevin-på-dagis mamma och pappa har en pool där Kevin-mamman har tänkt att hänga i sommar eftersom hemmavistelse med lillebror är direkt skadligt för midjemåttet. Så ni kanske hittar mig där i sommar, där ska vi dricka saft och äta bullar och sola våra fluffiga magar. Liksom hylla våra volanger à la Mia Törnblom.

Ja, steget mellan möss och bikinis är inte så långt, men nu åter till studierna. Eller ska jag kanske beställa hem lite böcker och musik? Det blir man i alla fall inte tjock av! Kanske till och med smal om man handlar upp hela hushållskassan...

Smaken är som baken

I alla fall i vår familj. Lillebror älskar att vara ute i snön som når honom upp till midjan, storebror tittar hellre på teve. Detta skapar en del intressekonflikter när vi kommer hem från dagis, förlåt fööörskooolan heter det ju. Vi löser numera dilemmat såhär:

1. Parkerar bilen
2. Tråcklar ut mig själv och barnen
3. Släpper in storebror i huset
4. Sätter lillebror i pulkan och hoppas att han sitter kvar där iaf en liten, liten stund
5. Rusar in i huset, in i vardagsrummet, knäpper igång rätt kanal på teven
6. Rusar ut, kollar att lillebror sitter kvar
7. Rusar in i köket, slänger i ved i pannan (veeedpannan, alltså)
8. Hojtar till storebror att jag går ut
9. Rycker åt mig vantar och mössa och håller tummarna för att lillebror inte har dragit iväg

Sen leker jag och lillebror ute i snön tills han har fått nog av det vita och vill in. Nej, nu ljög jag visst; det är ju jag som ledsnar på att vara ute och längtar in. Eller, jag måste in och börja med maten för man kan faktiskt inte ge ungarna fil och flingor till kvällsmat varje kväll. Nej, det kan man verkligen inte.

Ibland blir jag lite arg...

...och ibland blir jag jättejättearg. Ganska dumt och onödigt men svårt att göra något åt. En sak som gör mig så där dunderarg är vad jag uppfattar som ren och skär egoism. Ja, alltså när man sätter sig själv främst och inte är beredd att offra ens ett uns av sitt eget space för någon annan. Det är jag ganska (okej då j-vligt) känslig för och går igång på direkt. Sur som f-n. Sen har jag den lilla egenheten att jag inte har den minsta lust att förklara varför jag blev så arg, för det borde faktiskt den jag blev arg på kunna lista ut med lilltån. Vilket verkligen inte är lätt eftersom alla vet att man inte tänker så bra med lilltån.

Så förlåt mig vännen, för att jag blev så arg. En ledtråd till varför är att jag gärna vill ha ett stort badrum men egentligen skiter fullkomligt i om vi har en tvättstuga, groventré eller pannrum. Även om det säkert vore praktiskt. Men trist.

Examensarbete och arga ungar

Tjillevippen, nu har jag efter mycket möda och stort besvär lämnat in OCH redovisat mitt exjobb. Som skulle ha redovisats i maj förra året. Och i september förra året (men då var jag faktiskt sjuk- så det så!). Men nu är det gjort. Tills responsen från handledare, seminarieledare och examinator kommer. Men den dagen, den sorgen. Det känns iaf jäkligt bra. Just nu.

Annat var det i morse strax före sju... Jag har inte världens bästa morgonhumör (möjligtvis det sämsta) och när äldste sonen också vaknat på fel sida då är det inte så kul här hemma. Småbrorsor och pappor gör bäst i att hålla sig undan. Efter diverse kast med blå overall och svart Darth Vader-mössa så var han iaf på väg till dagis. Illbattingen. Själv fick jag försöka komma ifrån mitt eget fyra-års-jag och försöka bli en någotsånär vuxen människa. Ja, ni vet en sån där som INTE säger "då får du väl vara hemma hela dagen ensam, då" eller dagens höjdpunkt "jag vill faktiskt inte leka med dig heller". Stackars barn, vilken morsa ni har fått... Dom säger att man växer av att bli förälder men jag tvivlar.

Doktor Holger och lantbrevbäraren

Doktorn ringde verkligen igår och herregud vad jag älskar den mannen! Alltså jag älskar honom som jag älskar Ernst och som jag älskade Tommy Körberg när jag var liten (tills mamma sa att jag apselut inte kunde älska Tommy för han hade minsann problem med spriten). Efter ett kort samtal med den käre doktorn kändes mitt mammahjärta ungefär sju ton lättare. Eller nåt. Vad han sa? Ungefär "keep up the good wörk och känner du att det inte funkar ring mig igen så bokar vi en tid". Åh, det finns en särskild plats i himlen för såna som han!

Posten däremot. Posten. Postverket. Det är en helt annan historia. En av de stora fördelarna med att bo ute på vischan måste ändå vara att ha lantbrevbärare. Vill jag posta ett brev lägger jag det bara i min egen brevlåda och så kommer brevbäraren och hämtar det. Har jag inga frimärken hemma, nemas problemas! Lägg bara med en liten slant så fixar det sig. Men nu vill jag fråga: snälla, söta posten: varför har ni slutat att lägga paketen från adlibris i min brevlåda? Istället för ett välfyllt bokpaket får jag ett fisigt sms där det står att mitt paket finns att hämta. Fyra mil bort, ja! I stället för två meter från min grind. Fick dessutom en påminnelse idag om att jag minsann har ett paket att hämta... Hallå! Jag VILL inte hämta det, jag vil ha det i min låda. Nu. Idag. Pronto. Genast. (Och ja, jag är för lat för att ringa och be dem skicka ut det med lantbrevbäraren) Nåväl, jag ska väl ändå in till da big city i morgon så jag hämtar det väl då. OM jag hinner. Annars får ni väl påminna mig igen era lata j-lar.

Att vänta och vinterfötter

Att vänta är något jag är sorgligt dålig på. Liksom att inte veta. Idag är det lite av båda som spökar med min koncentrationsförmåga.

Storebror har lite problemhud, det har han haft sen han var liten, liten bäse. Först var det blöjeksem. Otaliga besök på BVC, träffade BVC-läkaren som tittade mig i ögonen och sa: "det brukar faktiskt försvinna när dom slutar med blöja". Tyckte han att vår lilla skrutt skulle ha plommonfärgad elefanthud (ja, så illa var det faktiskt) tills han blev torr? Hoppas inte det. Efter många tårar var det en sköterska på BVC som stack till mig en lapp med ett telefonnummer på. "Ring till doktor Holger och fråga om inte han kan hjälpa er." Vi ringde. Vi fick träffa doktor Holger som bestämt sa att så här kan ni ju inte ha det. Det gjordes allergiutredning (inga allergier) och vi fick helt nya ordinationer som funkade!

Blöjeksemen försvann, vinterfötterna kom. Vinterfötter kallas det när undersidan och sidorna av foten fylls av små, variga blåsor som kliar som skrutt. När blåsorna försvinner flagar huden och självsprickorna kommer som ett brev på posten. Sen är det dags för nya blåsor och så där håller det på. Nytt besök hos doktor Holger, nygammal ordination. Fötterna blev bättre.

Nu: samma skruttarns blåsor fast på händerna. Ringer doktor Holger. Han har slutat! Men tack och lov har han även börjat. På en annan mottagning. Väntar just nu på att han ska ringa upp. Mamma (förste smörjare och eksemansvarig i den här familjen) behöver lite support från världens bästa doktor. Så snälla doktor Holger: du kan väl ringa snart!?

Nej nu får det vara slut på jullovet!

Här ska det bloggas! Lite oftare än en gång i kvartalet i alla fall...

Lillebror som i vanliga fall inte pratar så mycket utan lyckas göra sig förstådd ändå har samlat på sig några nya ord. "Mamma" är inte ett av dem, däremot "titta" och "ahhuuh" som betyder Rasmus (vår halta lotta-katt). Och häromdagen när vi stod i fönstret och tittade på när grannen körde ut ensilage till kossorna så frågade jag som vanligt vem som körde traktorn och fick till svar ett klockrent "Anders". Antar att man rankas rätt så högt om man har en egen traktor. Eller tre som farbror Anders har. Själv har jag ingen så jag får väl nöja mig med att bli kallad pappa.

Storebror, som nog skulle kunna prata omkull en vägg om han bara la manken till, har upptäckt siffrornas och bokstävernas magiska rike. Det räknas och bokstaveras och funderas på stavningar. Den där bokstaven "ke" som finns i både ikea och keso, hur skriver man den egentligen? Och snälla mamma kan du läsa lite bö-a-em-se (Bamse) för mig? Och titta där står det em-a-ex: det är ju jag! Roligt, roligt men också lite jobbigt när mamma måste bokstavera sånt som "dvärgarnas gruvförsvarare", "kleopatras förbannelse" och "scooby-doo, where are you"... Den stora fördelen med att grabben börjar få kläm på det där med siffror är att han kan bygga ihop sina lego-grejer själv, helt efter byggbeskrivningen." Här står det ett, mamma. Det betyder att man ska börja där."

Nä, nu ska jag vila ett tag, rätt vad det är fyller de väl femton och ska köra moppe utan hjälm och dricka folköl.