Det blev en grabb till!

Så. Det var en lillebror i alla fall.Nu har han hunnit bli nästan fyra veckor, växt en sisådär fem centimeter och lagt på sig ett halvt kilo. Själv har jag gått ner nästan alla nitton kilo som jag släpade runt med på slutet. Skönt är bara förnamnet.

Son nummer två föddes den 30 juni och vägde då 4535 gram och var 52 centimeter lång. Gick hemma med värkar hela söndagen men de kom varken särskilt tätt eller gjorde särskilt ont så vi stannade lugnt kvar hemma. Dessutom hade vi varit inne tre veckor tidigare men fått åka hem eftersom värkarbetet stannade av så vi hade inte lust att vara med om samma sak en gång till. Söndagen gick och ungefär samtidigt som finalen i fotbolls-EM var slut så stannade värkarna av. Trodde jag, ja! Efter en halvtimme utan minsta lilla fjutt-sammandragning så satte det igång. På allvar. In i bilen och iväg till förlossningen. När vi kom dit märkte vi att de hade ganska mycket att göra men vi kom i alla fall in på ett mottagningsrum, vägde mig, fick blodtrycket kollat och en värk- och hjärtslagsmätare fastsatt runt min trinda buk. Barnmorskan kommer in, presenterar sig och lämnar oss med orden: "ring om du måste krysta". Yeah right, tänkte jag. Krysta? Jag har ju just kommit in! Här ska det inte krystas än på några timmar! Tio minuter senare går vattnet och det är bara att ringa på barnmorskan. Rullas in på förlossningssalen, får lustgas (den var lite stark i början, jag yrade visst om att serva bilen) och blir tillsagd att ta i ordentligt.

Jag hoppar över de blodiga detaljerna... 23.30 skrevs vi in, 01.15 var allting klart.

Så nu har vi en storebror och en lillebror hemma. Känns konstigt, men bra. Max är urgullig mot brorsan, ingen svartsjuka än så länge. Anders snickrar på vår övervåning, Max leker, bäbis-Martin äter och sover och själv försöker jag sköta amning och hushållsarbete med varierande framgång.