Make a wish

...eller snarare sju. En önskeutmaning från Ica. Sju önskningar utan inbördes ordning men med en viss motivering.

Snälla tomten, jag önskar mig:

1. Att A. får ett jobb på hemmaplan! Då skulle jag ha nån att somna i soffan med på vardagskvällarna...

2. En ny vinterjacka. Den ena är för tung och den andra är för kort. Jag önskar mig en mittemellan.

3. En större soffa. Bra att ha om man somnar framför teven.

4. En till katt. En norsk skogis, kille, mörkbrun. Helst.

5. En hantverkare som inte vill ha betalt. Då kunde han få bygga om vår övervåning, tilläggsisolera huset och varför inte komma och klippa gräsmattan nån gång i veckan.

6. Ett jobb efter min examen. Det är visserligen tre terminer kvar men då vill jag baske mig ha ett kul jobb med hygglig lön!

7. Jullov! Det är vad jag behöver nu!!

Tack på förhand, tomten!

Härliga december

I have a confession to make- I looove Christmas. Det medför att jag faktiskt tycker bra om hela december fast det är mörkt, kallt och oftast alldeles för lite snö. Eller för mycket.

Den första december (eller första advent, beroende på vad som kommer först) är det dubbelpremiär. Säsongens första glögg ska avnjutas och julskivorna plockas fram ur julmusiklådan. Sen rullar hela månaden på i ett skönt jultempo med bygge av pepparkakshus (färdigköpta delar, såå ambitiös är jag inte), julgodistillverkning, julklappsinköp och inslagning av dessa. Hemmet pyntas med allt utom kulörta lyktor. Såna har jag nämligen lite svårt för... Ibland pysslar jag mycket, ibland lite mindre. Städar gör jag definitivt inte mer än vanligt för det tycker jag är tråkigt.

Någon julstress har jag aldrig känt av och när klockan slår tre på självaste julafton då är det bara alldeles, alldeles underbart.

Tänk va bra allt kan bli!

Idag var det tentadags på en kurs om vilken vår lärare redan första dan sa "det är den svåååraste kursen under heeela er utbildning". Pedagogiskt eller hur? Han varnade också för att kursen hade ett tungt "litteraturpensum" samt att tentan av tidigare studenter upplevts som omänsklig...

Ja, kursen har varit jobbig. Mest för att vi under ynka fem veckor skulle hinna med tre (3) grupparbeten och läsa sisådär 450 (fyrahundrafemtio) sidor och hinna gå på ett antal föreläsningar. Kursen blev ännu jobbigare när jag igår kikade lite på tidigare tentor och insåg att jag nog inte lärt mig någonting alls.

Gick till tentan med siktet inställt på omtentan i januari. Den stora skrivningen var tänkt att gå till så här:
-sätt dig i en datasal
-logga in
-vid ett bestämt klockslag kommer man åt tentauppgifterna
-blippa in svar
-klicka på skicka och håll tummarna (rättningen skulle sedan ske automatiskt mot en databas, hur fiffigt som helst)

Så här blev det:
-vi satte oss i datasalen
-vi loggade in
-vi väntade
-vi väntade
-något hade blivit fel så vi fick vänta lite till. Läraren slet sitt tunna hår och ringde helpdesk.
-efter en halvtimme kunde vi komma åt uppgifterna
-vi blippade in våra svar
-klickade på skicka

Här kommer dagens mirakel! När jag skickat in mina svar fick jag efter en stunds väntan på domen: ett VG! Hur härligt som helst!

Man är sig själv närmast

Läste tidningen Turist igår. I den fann jag en kort, men intressant insändare. Har den inte framför mig men den löd ungefär så här:

Du som snarkar!
Du som vet att du snarkar, betala för att få enskilt rum så vi andra kan sova.
/En som vill sova

Hade jag varit redaktör på tidningen Turist hade mitt svar blivit:

Kära En som vill sova!
Om du vet med dig att din nattsömn lätt blir störd av rumskamraternas nattliga ljud rekommenderar vi dig att boka enskilt rum fortsättningsvis.
/Redaktören

Eller??

UPPDATERING
Jag kommer ALDRIG att bli redaktör för tidningen Turist... Redaktionen belönade nämligen denna insändare med en ståltermos som månadens insändare.

Rätt målgrupp?

Nu börjar leksakskatalogerna dimpa ner i brevlådan inför julens shopping. Bortsett från att de cementerar könsrollerna (rosa sidor för gissa vilka och blå sidor för det andra könet) är de ganska roliga att bläddra i. Tycker iaf jag och A. Vi ohh:ar och ahh:ar och funderar på hur många julklappar vi kan köpa till vår son. Det finns ju även ett gäng kusiner att sprida ut gracerna på (eller heter det över?).

Sonen är inte alls så begeistrad över de glassiga katalogerna som hans föräldrar är. Han bläddrar lite i dem för att se om det finns några Star Wars figurer, hittar han inga slår han igen katalogen och kräver att få titta på film istället.

Det jag och A lockas av är ju så klart de leksaker som vi själva hade när vi var små. I mitt fall My little ponies, gosedjur och tekniklego medan A går igång på Britains-miniatyrer.

Nåja, vi får se vad tomten kommer med!!

Redovisningsdags

Idag var det dags. Jag och I-M skulle redovisa våra alster för vår duktiga men ack så noggranna lärare (det går inte att smöra sig fram där inte). Kursen heter "från idé till trycksak" och gick alltså ut på att ta fram en broschyr helt på egen hand. Jag har haft sån ångest över denna lilla eländiga broschyr och gjort allt för att förtränga den. Till sist lyckades jag ändå ta mig i kragen och göra klart uppgiften.

Läraren tog med oss till köket (alla andra rum var visst upptagna). Där blev vi avbrutna med jämna mellanrum av en tjej som kom och hämtade smörgåstårtor. Trots detta gick redovisningen bra och det var faktiskt ingen som fick huvudet avbitet. Det hela kändes lite casual friday och när allt var klart och vi önskat varandra trevlig helg vimsade jag och I-M därifrån ungefär tio kilo lättare (ja, ångest väger ungefär som en stor säck potatis).

Så vilka lärdomar kan man dra av detta? Kanske är det så att redovisningar inte är så mycket att oroa sig över och att vi faktiskt är tuffare än vad somliga tror. Eller så är det kanske helt enkelt så att man inte ska utbrista "det där är ju min gamla tekniklärare" medan någon annan pratar? Men ingen verkade ta illa upp, inte ens den gamla teknikläraren... Hur som helst: nu är det helg!!

Livet på landet

En fredagskväll i vårt röda hus på landet kan se ut så här:

Barnet har somnat och fadern går ut för att hämta lite ved. Han tar sin vedpåse och sin ficklampa och beger sig ut i mörkret. Han hinner dock inte många steg förrän han hör ett konstigt ljud. När han lyser med ficklampan ser han en stooor och potentiellt farlig tjur i trädgården. Nu är han ju ingen tapper matador så istället för att ropa "stånga mig, gör något" så vänder han och går in till tryggheten. "Husflugan", viskropar han (tyst så att barnet inte vaknar), "det står en tjur utanför". Jag drar på mig skogshuggartröjan och går ut. Efter mig tassar barnets far. "Där är den", säger han och lyser med ficklampan. "Men", säger jag, "det är ju bara en av nästgårdsgrannens tjurkalvar". Den lilla söta kalven blir rädd för oss, hoppar över staketet in i närmstagrannens kohage. De stora korna och den stora tjuren i den hagen blev inte så glada över att få oväntat besök och skickade snabbt iväg lilltjuren över nästa staket, hem till tryggheten.

Närmstagrannarna informerades om varför deras kor jagat runt i hagen när de egentligen lugnt skulle idissla, veden hämtades in och resten av fredagskvällen kunde avnjutas i soffan.

Åtta saker jag aldrig...

Roligt med lite utmaningar. Gör som många andra och nappar på Studiomannens ut- och uppmaning. Alltså åtta saker som jag inte kommer att ge en chans. Jag blandar både sånt jag testat och aldrig kommer att testa igen med annat som jag helt enkelt inte vill testa, någonsin.

1. Först på min lista är matrelaterat. Lever. Vill aldrig någonsin prova. "Prova den här mumsiga levergrytan!" Nej tack!

2. Smala jeans. Jag tycker verkligen att det är snyggt. På andra. Jag vill inte ens utsätta mig för att prova ett par i ett provrum. Ser framför mig hur de fastnar någonstans strax över knäna. Nej, jag är en kjoltjej. Bruna, svarta, grå, blommiga, rutiga, jeansditos... Ge mig en ny kjol och jag är lycklig.

3. Hoppa bungyjump. Det räckte så bra med Uppskjutet på Liseberg, tack så mycket. Hänga upp-och-ner med ett gummiband runt fötterna lockar mig inte. Men jag är hemskt stolt över att en gång ha badat vinterbad en nyårsafton i 20-gradig kyla. Samma nyårsafton som jag gjorde snöänglar iförd festklänning och sandaler...

4. Msn. Kanske för att jag aldrig har förstått mig på det och tycker att det är pinigt att fråga nån hur det funkar... Eller så behöööver jag det inte.

5. Också matrelaterat. Marinerad bläckfisk. Allltså bläckfiskarmar upphuggna i centimetertjocka skivor marinerade i olja. Ingen ytterligare tillagning. Behöver jag säga mer?

6. Benvärmare. Jag har förstått att det är trendigt men det får mig bara att tänka på jumpan i högstadiet då man bara skulle ha USA-sockar nerhasade över sina nikes. Och känslan av svettig gymnastiksal vill jag inte ha när jag går på stan.

7. Köpa en skiva med Kent. Möjligtvis av lokalpatriotiska skäl. Eller inte.

8. Sist men inte minst: lösnaglar. Jättefina när man precis har limmat dit dem men ett helsike när de börjar lossna. För att inte tala om hur besvärligt det är att plocka ut kontaktlinser... Däremot skulle jag kunna tänka mig att gå till salong och få naglarna fixade och eventuellt lite förlängda av ett proffs. Men ingen mer klistrasjälvbudgetvariant.

Om min släkt

Nappade på Lottens tips så här kommer en snabbkurs om min närmaste släkt (vår släkt är ganska liten så den närmaste blir nästan hela...).

Min mamma älskar sina barnbarn och skulle göra allt för sina ungar. Därför blir hon också vansinnigt arg om jag eller min syster gör något oklokt. Arg av oro har hon förklarat.

Min mormor är en frän böna på 80+ som skilde sig nån gång på 40-talet, gifte om sig, fick ett barn till och aldrig kommer sluta jobba.

Min morfar var svårt njursjuk och dog när jag var kanske tio år. Mitt tydligaste minne är när jag gav honom och Ingrid (hans nya fru) monopolpengar i julklapp. Jag tror att de blev glada men pappa tvingade mig att ta tillbaka dem så vi kunde fortsätta spela monopol hemma. Sen kommer jag ihåg deras sommarstuga, doften av nyslungad honung och att jag hade en sammetskjol på hans begravning.

Min pappa är en bra motvikt till mamma. Han blir sällan arg men när han blir det får man se upp... Dessutom spelar han munspel.

Min farmor födde min faster innan hon han gifta sig. Men när pappa föddes (hemma, här skulle det minsann inte åkas till sjukhus och pjoskas) sex år senare var den lilla detaljen avklarad. Hon jobbade och slet, var låghalt och duktig på att brodera. Tyvärr gick hon bort tre år innan jag föddes så jag har inga egna minnen av henne.

Min farfar hann jag heller aldrig träffa. Han är en bild på en man med tvinnade mustascher.

Jag skulle gärna ha träffat farmor och farfar.

Vad var det jag sa!?

En fredagskväll härom veckan krockade sambon med ett vildsvin. Det som skulle ha blivit en mysig hemmakväll förvandlades till en åka-och-hämta-sambo-flera-mil-hemifrån-i-ösregn-kväll. Jag kom dit ungefär samtidigt som bärgaren. Det visade sig att sambon hade klarat sig bra, vildsvinet var tvärdött och bilen (firmabil) kanske aldrig mer blir sig själv.

Vi packade över alla saker (en veckopendlande sambo ger upphov till en förfärlig massa prylar) i vår privata bil och for hem. Under helgen försöker sambon ta reda på vilken bil han ska ha följande vecka och jag upprepar likt ett mantra: den är säkert försäkrad så att du får en ersättningsbil, den är säkert försäkrad så att du får en ersättningsbil... Beskedet från bilansvarig på sambons jobb: du får hämta en bil i Falun (ungefär 25 mil enkel resa). Jag justerar mitt mantra något: är du säker på att det inte ingår ersättningsbil i försäkringen, är du säker på att det inte ingår ersättningsbil i försäkringen...

Sambon ringer in sin pappa för att ha någon som kör honom till Falun (själv vägrade jag helt kategoriskt). Far och son ger sig iväg på en tripp till Falun. Efter ett par timmar ringer jag och kollar hur det går för dem. Svaret? Jo, de vände efter drygt tio mil då herr bilansvarig-på-firman ringde och sa att det ingick visst en ersättningbil i försäkringen...

Sällan har det känts så skönt att säga "vad var det jag sa"!

Den inställda trippen till Falun förde också det goda med sig att svärfar fick några timmar över och hjälpte oss att måla klart det sista på huset.

Vad är väl en visdomstand...

...om inte till lite besvär ibland!? Jag fick redan under min gymnasietid inte en, inte två, inte tre utan FYRA visdomständer (samt 1,9 på högskoleprovet till min kära moders förtjusning). Tre av dessa fyra smart-gaddar har snällt suttit på sina platser men den fjärde ville annorlunda. Han (jag är övertygad om att det är en han) smög sig in lite finurligt under tanden framför. Lönen för detta smygande var karies och min stränga, stränga tandläkare Baback bestämde att nu var det dags att ta bort tanden. Sagt och gjort, en tid för tandborttagning bokades.

Jag var inte särskilt orolig för detta, har ingen större tandläkarskräck. Mitt filbunke-mood höll i sig ungefär tills dagen för ingreppet då jag drabbades av akut tandborttagningsågren... Men eftersom Baback sagt till mig att jag absolut inte fick avboka tiden (han hade väl varit med förr kan tänka) så tog jag mig ändå dit på darrande ben. Jag fick lägga mig i stolen och blev inkapslad i grönt papper så att bara munnen stack fram. Jag fick fem bedövningssprutor, två Kåvepenin (antibiotika) och sen var det dags. Första halvtimmen gick ganska bra. Baback berättade lite om vad han gjorde och skämtade lite med sköterskan och på det hela hade jag det rätt fint i min gröna kokong. Då hör jag:
-Nu ska jag borra lite.

OK, tänkte jag, borra på: jag är bedövad.

-Jag ska borra lite i ditt käkben så jag kan ta bort tanden sen.

Hallå!! Mitt käkben!! Det är ju bara tanden som ska bort!! Jag hyperventilerade lite försiktigt för att inte imma ner spegeln och grät inuti över mitt stackars käkben som jag aldrig haft något otalt med. Efter ytterligare en halvtimme skickades jag hem med bomullstussar i munnen och instruktioner på en lapp.

Summa summarum: Det gick ganska bra att ta bort bustanden och hade jag inte vetat att de borrat i mitt käkben skulle jag antagligen inte alls haft särskilt ont nu.

On the radio

Att lyssna på radio med en tvååring kan vara en speciell upplevelse. Så här lät det häromdan när vi var på väg hem från dagis, förlåt fööörskola heter det ju.

På radion pratade Annika Lantz om en recension i SvD av Guillous senaste. Recensenten hade tydligen använt ordet paranoisk.

-Mamma! Nu sa hon pajjanojjisk. Säg pajjanojjisk, mamma!
-Paranoisk.
-Jag kan också säga pajjanojjisk!
-Va bra.
-Mamma! Nu sa hon dagbladet. Säg dagbladet, mamma!
-Dagbladet.
-Jag kan också säga dagbladet!

Och så där håller det på. Det man förlorar i sammanhang vinner man i repetition skulle man kunna säga. Säg repetition! Jag kan också säga repetition...

Dagens bilist

Kampen om titel dagens bilist var benhård! Det stod mellan tjejen som inte kunde begripa hur hon skulle kunna ta sig ut från parkeringen och mannen som nästan stannade mitt i rondellen. Juryn har granskat de båda tävlande och kommit fram till att rondell-mannen vinner med en hårsmån! Så här lyder deras motivering:

För klar tvekan inför stadens största rondell är detta en självklar segrare. Med sitt tvärstopp vid hajtänderna lyckades han skapa stor förvirring hos sina medtrafikanter. När han dödsföraktande masade sig ut i rondellen placerade han sig för säkerhets skull på mittlinjen. Han släppte inte förbi någon utan blev ett farthinder som höll ner hastigheten till 30 kilometer i timmen. Frustrationen hos övriga bilister var enorm och för allt detta sammantaget får han priset dagens bilist. Vi i juryn hoppas att han till slut hittade rätt väg ut ur rondellen!

Språkförbistring?

Har ni stött på det delikata dilemmat att försöka konversera med två personer samtidigt på olika språk? Då jag inte är simultantolk (djupt imponerad av denna yrkesgrupp som uppenbarligen kan tänka och prata samtidigt) finner jag denna tvåspråkskommunikation något komplicerad.

En av våra vänner är gift med en thailändska. När jag träffar dem en och en är det inga problem: jag pratar svenska med honom och engelska med henne. Meeen när jag ska prata med dem båda samtidigt vet jag inte vilket språkligt ben jag ska stå på. Ungefär så här kan det låta:
-Hej! Vad kul att se er! Det var a long time since we met. Hur har ni haft det? Just working?

Om jag stod bredvid och lyssnade på en dylik konversation skulle jag förmodligen inte stå alls utan ligga och vrida mig på golvet av skratt. Herreminje, kan inte människan bestämma sig för ETT språk!?

Nästa gång jag träffar dem ska jag hålla mig till svenska! Eller engelska! Eller...

Mycket sommar, lite blogg

Vädret har kanske inte varit det allra bästa i sommar men jag har varit ledig, ledig, ledig! Drygt två månaders ledighet tillsammans med lillkillen. Underbart, sa Bill. Ja, underbart, sa Bull.

Två veckor tillbringade jag med att sköta markservicen åt ett gäng hårt arbetande män (min sambo, hans bror och deras pappa). Det var ett heltidsjobb!! Morgonkaffe, elvafika, lunch, eftermiddagsfika, kvällsmat... Tur att diskmaskinen inte packade ihop!! Men kul var det i alla fall och nu är vårt tidigare så kalla trapphus prydligt isolerat efter konstens alla regler. Längtar efter att få spika upp lite pärlspont (inomhus) och tapetsera (tapeterna är redan valda). Men först ska utsidan målas- just nu ser huset ut som en inverterad polkagris, rött med vita ränder.

Jante, Jante gamle vän

Vår tvååring har slutat med blöjor. Bara så där! Jo, han har blöja på natten förstås men på dan vill han helst vara utan. Och det får han så gärna! Vi, de stolta föräldrarna, tycker såklart att han är jätteduktig!

Men så läste jag i en av föräldratidningarna att man inte alls är duktig för att man blir torr tidigt! Vad är det då - oduktigt? Klart att jag inte tycker att barn som har blöja länge på något sätt är sämre än vår buse men jag måste väl få tycka att han är duktig! Eller? Får man inte tycka att barn är duktiga längre? Är det den som lär sig gå på pottan sist som är duktigast?

Världen är ett märkligt ställe ibland...

Vatten, bara lite vatten

Från himlen vräker vattnet ner men ur våra kranar kom inte den minsta lilla droppe... I söndags kväll (på självaste Mors Dag) sa vår pump- ingenting. Pumpen, som ser till att vattnet från brunnen kan komma ut genom våra kranar, ville helt enkelt ha lite ledigt han också. Följden av detta: vattnet vi så gärna vill ha för att dricka, koka pasta i , tvätta oss med och en mängd andra saker som man normalt inte reflekterar över fick hämtas i dunkar från grannen. Att använda mina bästa kompisar Diskis och Tvättis var inte ens att tänka på...

På måndagen kom en man för att pyssla om vår lilla pump, men han hade fel saker med sig... Jag och tvååringen som var ensamma hemma hankade oss fram så gott vi kunde. På tisdagen återkom mannen med rätt grejer och klättrade ner i vårt brunnsrum (påminner lite om ett skyddsrum faktiskt). Tvååringen tittar fascinerat på och hans mamma håller tummarna och upprepar som ett mantra: hoppas det funkar, hoppas det funkar, hoppas det funkar... Och det gjorde det! Halleluja: vattnet är tillbaka!

Vad är då sensmoralen av detta? Tja, kanske bara att 25-litersdunkar är tunga att bära men lätta att tömma...

Vad kan man köpa för pengar?

Vår lille man har blivit stor. Han har inte bara fyllt 2 år, han har även slutat sova middag på dagis ("behöver inte det, mamma") och vill helst gå utan blöja. Att sluta med blöja har tydligen väckt ett slumrande intresse för en viss del av hans anatomi.

Följande scen utspelar sig i bilen på väg till dagis. Vi har nyss pratat om hur duktig han är som kissar på toaletten (eller pottan, i skogen, på gräset, på mammas pioner, på kanten till sandlådan och en hel drös med andra ställen). "Ja, å så skakar man snoppen. Mamma skaka sin snopp?" Den pedagogiska mamman svarar att nej hon skakar inte sin snopp för hon har ingen. Sonen svarar med "Pappa har snopp." Den intet ont anande modern svarar att ja, papporna har snopp men inte mammorna. Då kommer följande kommentar: "Mamma, vi kan söpa en stor snopp till dig..."

Se där- en oväntad mors dags present skulle det i alla fall vara!! Jag skrattade så jag nästan höll på att köra av vägen (tur att vi inte mötte timmerbilen just då)!!

En skitsak egentligen

Tog en tur till vår lokala barnvagnsaffär häromdagen och fick höra en konversation om blöjhinkar. Jo, det finns speciella blöjhinkar, det duger inte med en vanlig sophink modell badrum att slänga bajsblöjor i. Åh nej! I just vår affär fanns det visst två modeller: den ena modellen hade en öppning som man trycker ner blöjan igenom och sedan sluts öppningen och den andra modellen var en sinnrik konstruktion där man tryckte ner bajsblöjan och sedan snurrade man på locket för att på så vis förpacka blöjorna en och en. Mycket fiffiga och ganska dyra små soppellar.

Nu stod då en mamma, en pappa och en expedit och diskuterade vilken hink som kunde vara bäst. Det var pappan som var mest intresserad och han var mycket skeptisk till den första varianten. "Men om man ska trycka ner blöjan där" sa han och pekade på hinken "då är den ju öppen en liten stund och då kanske lukten tar sig ut ändå!!" Paniken lyste ur hans ögon- tänk om det skulle lukta bajs! I badrummet! Hans badrum!

Expediten tittade luttrat på honom och sa att nej det skulle nog inte lukta. En lång diskussion följde om att det nog faktiskt kunde slippa ut liiite lukt ur modell ett medan snurrvarianten verkade helt säker.

Jag hade lust att gå fram till honom och påminna honom om att det faktiskt inte var kodynga (eller för all del hönsgödsel) det var frågan om utan faktiskt bara lite bajs från hans eget barn...

Nej, vart är världen på väg när vi inte ens klarar av lite bajs från våra egna ungar!?

Gå till djurparken

I går eftermiddag pratade jag med tvååringen om att vi kanske skulle ta och gå till Parken Zoo någon dag eftersom vi köpt säsongskort. Vi satt och pratade lite om apor och vildhundar när han plötsligt utbrister: Å zebjoj, tycka om zebjoj! Ta mommo o moffa i handen, äta gass (glass, mammas anm.) och djicka saaaaft!

Detta djurparksbesök tog han sedan upp vid nattningen när han berättade för sin käre fader om alla djur som han skulle titta på med sin mommo och moffa. Han pratade och pratade i säkert en halvtimme tills han hade sövt sig själv. Och när han slog upp sina ljusblå i morse var det första han sa: Mamma, åka djujpajken idag?

Inte idag, men på fredag får alla zebjoj, fjamingos, apor, sängujuj och tigaaj se upp för då kommer vi!!

För min CV

I många annonser där företag söker löneslavar efterfrågas kompetens i form av många bollar i luften (och ingen bulle i ugnen, men det törs de inte skriva ty då får de JämO efter sig), multitasking och kunna arbeta under olika (hög) arbetsbelastning.

Jag skulle vilja säga att jag är stressdålig! Men det behöver absolut inte vara något negativt, tro inte det kära blivande arbetsgivare! En stressdålig männinska, som jag, är nämligen medveten om att det är galenskap att utsätta sig för en stressig och ohanterbar situation och gör allt för att undvika det. Jag vet hur lite stress jag tål- vet du? Så. Jag planerar och strukturerar (bra egenskaper), jag delegerar sånt jag vet att jag inte kommer att hinna med (ytterligare en bra egenskap) och jag är en utmärkt arbetsledare som kan piska på mina kamrater (se där: en mycket god egenskap). Nästa gång jag söker jobb ska jag argumentera för oss stressdåliga (jag tror inte att jag är ensam. Eller?)!

Summa summarum: Grattis till er som tål stress och heja till oss som inte gör det!

Dessutom får jag irit när jag stressar och det är något man gärna är utan!

Solen skiner, särskrivning sökes

Jag gillar verkligen alliterationer så jag är mycket nöjd med dagens rubrik. Något jag inte gillar är ordvitsar om de inte är mycket, mycket, mycket bra.

Att solen skiner ser man ju bara man tittar ut genom fönstret, men vad i hela fridens dar har särskrivningen med solen att göra? Jo, jag har fått höra att det finns en särskrivning i något av de senaste inläggen och jag hittar den inte! En femma till den som hittar och tipsar! Ergo: solen skiner, särskrivning sökes.

Tillbaka till ordvitsarna kanske? Jag skrattar högt åt följande:

Hört på förlossningen:

Barnmorskan: Har slemproppen gått?

Den blivande modern: Ja, han är och parkerar bilen!

Ordvitsar av denna sort lämnar mig däremot helt oberörd:

Vilket djur ser bäst på savannen?

Zebran (se bra)

Jag tror att jag tyckte att det var kul när jag var typ sju år gammal men nu, tjugo år senare, har det gått över. Att slemproppshistorien går hem hos mig beror nog till viss del på att... På att... På att jag verkligen kan se den blivande fadern framför mig och hur deras liv tillsammans ser ut. Allt gestaltat av det lilla ordet slempropp. Underbart.

En liten gryta

Min sambo (han har inte friat än, jag väntar fortfarande) pratade i sömnen i natt. Det var någon som höll på att mäta något åt honom tror jag. Så här gick i alla fall dialogen (som jag ju bara hörde den ena sidan av):
- 7,03. Var det så?
- (den okända motparten)
- 70,06!! Oj då! Och nästa?
- (den okända motparten)
- 69,3. Jaha. Hmm...

Och så där fortsatte det en stund. Tvååringen som sin vana trogen hade övergett sin egen sköna säng för att komma över till oss vaknade till när pappa höll sin ensidiga dialog. Han kröp raskt närmare sin far för att lyssna. Och jag, den på sömn depraverade modern, fick mellan sambons sifferuppräkningar lyssna till sonens kommentarer:
- "Pappa pjatar konstit. Konstit." Följt av ett litet skratt. "Rolig pappa!"
Sen kröp han tillbaka till min sida av sängen, la beslag på min kudde och somnade sött.

Varför jag så sällan tackar nej

Jag är en sån som sällan, ja nästan aldrig, tackar nej till något. Jo, telefonförsäljare är jag jättebra på att avspisa men allt annat tackar jag glatt ja till. Idag förstod jag varför.

I flera veckor har jag laddat för att gå på stort partaj med live-musik och dans och allt. Hur kul som helst! Att ett otäckt litet dagisvirus började smyga sig på häromdagen låtsades jag inte om- vad är väl en liten förkylning? Men nu var det inte en liten förkylning utan en stor, otäck baddare (fullt jämförbar med Conan- barbaren i styrka.)... Någon gång under förmiddagen insåg jag att jag inte kan gå på fest och var tvungen att ringa återbud. Där skulle man kunna tro att allt var frid och fröjd men nej, vilket ångest jag har haft (lite Ingmar Bergmanskt för att fortsätta med filmliknelserna)! Känner jag mig inte lite piggare? Lite mindre snuvig? Bara lite fnasig under näsan och vadå röda ögon får man ju ändå av att gå på fest?! Nu, när det är 45 minuter kvar innan festen startar så har jag ju tvingats inse att jag inte kommer att vara där. Snyft. Vad vore en bal på slottet...

Min enda tröst är att Conan- barbaren visas på kanal6 ikväll... Och att jag bakat en kladdkaka som ska förtäras med så mycket vispgrädde som möjligt. Och det blir man iaf inte bakfull av!!

Sådan mor, sådan son

Mamma och pappa har en film på mig sommaren då jag skulle fylla tre. På filmen ser man mig springa runt på gräsmattan. Mamma kommer in i bild med en solhatt (till mig) i handen och ber mig att ta på hatten för det blåser så mycket. Då tittar jag rakt in i kameran och säger:"Små barn ska inte ha mössa på sig för då hör dom inte vad mammorna säger". Ja, du kan ju tänka dig vad som skulle ha hänt om mamma tvingat på mig hatten...

Häromdagen när jag skulle köra tvååringen till dagis vägrade han ta på sig sin solhatt och envisades med att ha Williammössan (en fleecemössa). Han fick som han ville, man måste välja sina strider. När vi närmade oss dagis fick han plötsligt solen i ögonen: "Maaamma, det ljuuust". Aha, tänkte jag, här kan jag sälja in en solhatt: "Om du tar på dig solhatten i stället slipper du få solen i ögonen". En stunds tystnad från baksätet. Sen hör jag: "Mamma! Max tittar andra hållet, ingen sol!". Underbara, påhittiga lilla unge!

Den platsen är paxad!

...eller konsten att få gamla hundar att sitta på en ny plats!

I min kör är medelåldern, nåja hög kan vi säga. När vi började sjunga i kören kallades vi "de nya flickorna" trots att några snart skulle fylla femtio (inte jag dock). Trots (eller kanske tack vare) den något höga snittåldern är det här ett glatt och flexibelt gäng som gärna ställer till med kalas eller fladdrar i väg på utlandsresor och annat skoj.

Föreställ dig nu följande scenario:
Kören ska ha konsert. Två av styckena ska sjungas av en mindre del av kören. Denna mindre del av kören sitter lite utspritt huller om buller bland dem som inte ska sjunga. Nu kommer vi till stötestenen, det stora problemet, den existentiella ångesten: några måste byta plats. Dessa några vill inte byta plats, deras plats är paxad, de har alltid suttit där!!

Någon (jag) och några till (som inte ville sitta utspridda) tvingar igenom en omförflyttning. Efter omförflyttningen finns det några tomma stolar längst fram och det är jättetrångt på raden bakom. Vill någon på bakre raden frivilligt flytta fram? Nej, de på bakre raden vill istället att hela kören flyttar ett par stolar åt höger. Smidigt? Nej. Hur som helst så slutade allt lyckligt. Någon (jag) och några till (som inte ville flytta hela kören) lyckades övertala de motsträviga att byta plats och voilà: körens uppställd snyggt och prydligt, lilla delen samlad, rättning i leden. Resultatet blev en mycket lyckad konsert...

På vårfesten kanske vi ska leka hela havet stormar som en övning i flexibilitet...

En början

Det är dags att komma igång och blogga nu... Jag lovade Karolin att vara igång någon gång i mars, men mars tog slut så himla fort. Och nu är våren redan här!

Är fortfarande lite sliten efter förra helgens tvåårskalas. Jag hade planerat det så bra- ALLA skulle komma på söndagseftermiddagen. Blev det så? Nej, födelsedagsbarnets farmor, farfar, faster och lille kusin kom på lördagen (tårtan var beställt till söndagen så det var bara att baka en ny). På söndagsförmiddagen kom Solan, Jocke och Leo och fick finna sig i att hamna mitt i lunch och bullbak. På avtalad tid kom mormor, morfar, grannarna och den beställda tårtan. Då kunde man ju lätt förledas att tro att kalaset var slut men icke! I måndags kom några kompisar som inte kunde komma i helgen... Och fortfarande finns några eftersläntrare kvar som vi ska försöka klara av i påsk! Så vad kan jag lära mig av detta? Kanske att det inte lönar sig att planera. Eller så ska jag bli bättre på att säga nej. Eller (vilket jag tror) kommer exakt samma sak att hända nästa år oavsett vad jag gör!

Käre sambon fyller tack och lov år på en helgdag vilket gör att de flesta kommer just den dan! En nackdel är att det kan komma fler än man räknat med eftersom de ändå är lediga... Min egen födelsedag ställer märkligt nog inte till med några som helst gäst- och tårtbekymmer. Måste fundera lite på hur det kommer sig...