Solen skiner, särskrivning sökes

Jag gillar verkligen alliterationer så jag är mycket nöjd med dagens rubrik. Något jag inte gillar är ordvitsar om de inte är mycket, mycket, mycket bra.

Att solen skiner ser man ju bara man tittar ut genom fönstret, men vad i hela fridens dar har särskrivningen med solen att göra? Jo, jag har fått höra att det finns en särskrivning i något av de senaste inläggen och jag hittar den inte! En femma till den som hittar och tipsar! Ergo: solen skiner, särskrivning sökes.

Tillbaka till ordvitsarna kanske? Jag skrattar högt åt följande:

Hört på förlossningen:

Barnmorskan: Har slemproppen gått?

Den blivande modern: Ja, han är och parkerar bilen!

Ordvitsar av denna sort lämnar mig däremot helt oberörd:

Vilket djur ser bäst på savannen?

Zebran (se bra)

Jag tror att jag tyckte att det var kul när jag var typ sju år gammal men nu, tjugo år senare, har det gått över. Att slemproppshistorien går hem hos mig beror nog till viss del på att... På att... På att jag verkligen kan se den blivande fadern framför mig och hur deras liv tillsammans ser ut. Allt gestaltat av det lilla ordet slempropp. Underbart.

En liten gryta

Min sambo (han har inte friat än, jag väntar fortfarande) pratade i sömnen i natt. Det var någon som höll på att mäta något åt honom tror jag. Så här gick i alla fall dialogen (som jag ju bara hörde den ena sidan av):
- 7,03. Var det så?
- (den okända motparten)
- 70,06!! Oj då! Och nästa?
- (den okända motparten)
- 69,3. Jaha. Hmm...

Och så där fortsatte det en stund. Tvååringen som sin vana trogen hade övergett sin egen sköna säng för att komma över till oss vaknade till när pappa höll sin ensidiga dialog. Han kröp raskt närmare sin far för att lyssna. Och jag, den på sömn depraverade modern, fick mellan sambons sifferuppräkningar lyssna till sonens kommentarer:
- "Pappa pjatar konstit. Konstit." Följt av ett litet skratt. "Rolig pappa!"
Sen kröp han tillbaka till min sida av sängen, la beslag på min kudde och somnade sött.

Varför jag så sällan tackar nej

Jag är en sån som sällan, ja nästan aldrig, tackar nej till något. Jo, telefonförsäljare är jag jättebra på att avspisa men allt annat tackar jag glatt ja till. Idag förstod jag varför.

I flera veckor har jag laddat för att gå på stort partaj med live-musik och dans och allt. Hur kul som helst! Att ett otäckt litet dagisvirus började smyga sig på häromdagen låtsades jag inte om- vad är väl en liten förkylning? Men nu var det inte en liten förkylning utan en stor, otäck baddare (fullt jämförbar med Conan- barbaren i styrka.)... Någon gång under förmiddagen insåg jag att jag inte kan gå på fest och var tvungen att ringa återbud. Där skulle man kunna tro att allt var frid och fröjd men nej, vilket ångest jag har haft (lite Ingmar Bergmanskt för att fortsätta med filmliknelserna)! Känner jag mig inte lite piggare? Lite mindre snuvig? Bara lite fnasig under näsan och vadå röda ögon får man ju ändå av att gå på fest?! Nu, när det är 45 minuter kvar innan festen startar så har jag ju tvingats inse att jag inte kommer att vara där. Snyft. Vad vore en bal på slottet...

Min enda tröst är att Conan- barbaren visas på kanal6 ikväll... Och att jag bakat en kladdkaka som ska förtäras med så mycket vispgrädde som möjligt. Och det blir man iaf inte bakfull av!!

Sådan mor, sådan son

Mamma och pappa har en film på mig sommaren då jag skulle fylla tre. På filmen ser man mig springa runt på gräsmattan. Mamma kommer in i bild med en solhatt (till mig) i handen och ber mig att ta på hatten för det blåser så mycket. Då tittar jag rakt in i kameran och säger:"Små barn ska inte ha mössa på sig för då hör dom inte vad mammorna säger". Ja, du kan ju tänka dig vad som skulle ha hänt om mamma tvingat på mig hatten...

Häromdagen när jag skulle köra tvååringen till dagis vägrade han ta på sig sin solhatt och envisades med att ha Williammössan (en fleecemössa). Han fick som han ville, man måste välja sina strider. När vi närmade oss dagis fick han plötsligt solen i ögonen: "Maaamma, det ljuuust". Aha, tänkte jag, här kan jag sälja in en solhatt: "Om du tar på dig solhatten i stället slipper du få solen i ögonen". En stunds tystnad från baksätet. Sen hör jag: "Mamma! Max tittar andra hållet, ingen sol!". Underbara, påhittiga lilla unge!

Den platsen är paxad!

...eller konsten att få gamla hundar att sitta på en ny plats!

I min kör är medelåldern, nåja hög kan vi säga. När vi började sjunga i kören kallades vi "de nya flickorna" trots att några snart skulle fylla femtio (inte jag dock). Trots (eller kanske tack vare) den något höga snittåldern är det här ett glatt och flexibelt gäng som gärna ställer till med kalas eller fladdrar i väg på utlandsresor och annat skoj.

Föreställ dig nu följande scenario:
Kören ska ha konsert. Två av styckena ska sjungas av en mindre del av kören. Denna mindre del av kören sitter lite utspritt huller om buller bland dem som inte ska sjunga. Nu kommer vi till stötestenen, det stora problemet, den existentiella ångesten: några måste byta plats. Dessa några vill inte byta plats, deras plats är paxad, de har alltid suttit där!!

Någon (jag) och några till (som inte ville sitta utspridda) tvingar igenom en omförflyttning. Efter omförflyttningen finns det några tomma stolar längst fram och det är jättetrångt på raden bakom. Vill någon på bakre raden frivilligt flytta fram? Nej, de på bakre raden vill istället att hela kören flyttar ett par stolar åt höger. Smidigt? Nej. Hur som helst så slutade allt lyckligt. Någon (jag) och några till (som inte ville flytta hela kören) lyckades övertala de motsträviga att byta plats och voilà: körens uppställd snyggt och prydligt, lilla delen samlad, rättning i leden. Resultatet blev en mycket lyckad konsert...

På vårfesten kanske vi ska leka hela havet stormar som en övning i flexibilitet...

En början

Det är dags att komma igång och blogga nu... Jag lovade Karolin att vara igång någon gång i mars, men mars tog slut så himla fort. Och nu är våren redan här!

Är fortfarande lite sliten efter förra helgens tvåårskalas. Jag hade planerat det så bra- ALLA skulle komma på söndagseftermiddagen. Blev det så? Nej, födelsedagsbarnets farmor, farfar, faster och lille kusin kom på lördagen (tårtan var beställt till söndagen så det var bara att baka en ny). På söndagsförmiddagen kom Solan, Jocke och Leo och fick finna sig i att hamna mitt i lunch och bullbak. På avtalad tid kom mormor, morfar, grannarna och den beställda tårtan. Då kunde man ju lätt förledas att tro att kalaset var slut men icke! I måndags kom några kompisar som inte kunde komma i helgen... Och fortfarande finns några eftersläntrare kvar som vi ska försöka klara av i påsk! Så vad kan jag lära mig av detta? Kanske att det inte lönar sig att planera. Eller så ska jag bli bättre på att säga nej. Eller (vilket jag tror) kommer exakt samma sak att hända nästa år oavsett vad jag gör!

Käre sambon fyller tack och lov år på en helgdag vilket gör att de flesta kommer just den dan! En nackdel är att det kan komma fler än man räknat med eftersom de ändå är lediga... Min egen födelsedag ställer märkligt nog inte till med några som helst gäst- och tårtbekymmer. Måste fundera lite på hur det kommer sig...