Det blev en grabb till!

Så. Det var en lillebror i alla fall.Nu har han hunnit bli nästan fyra veckor, växt en sisådär fem centimeter och lagt på sig ett halvt kilo. Själv har jag gått ner nästan alla nitton kilo som jag släpade runt med på slutet. Skönt är bara förnamnet.

Son nummer två föddes den 30 juni och vägde då 4535 gram och var 52 centimeter lång. Gick hemma med värkar hela söndagen men de kom varken särskilt tätt eller gjorde särskilt ont så vi stannade lugnt kvar hemma. Dessutom hade vi varit inne tre veckor tidigare men fått åka hem eftersom värkarbetet stannade av så vi hade inte lust att vara med om samma sak en gång till. Söndagen gick och ungefär samtidigt som finalen i fotbolls-EM var slut så stannade värkarna av. Trodde jag, ja! Efter en halvtimme utan minsta lilla fjutt-sammandragning så satte det igång. På allvar. In i bilen och iväg till förlossningen. När vi kom dit märkte vi att de hade ganska mycket att göra men vi kom i alla fall in på ett mottagningsrum, vägde mig, fick blodtrycket kollat och en värk- och hjärtslagsmätare fastsatt runt min trinda buk. Barnmorskan kommer in, presenterar sig och lämnar oss med orden: "ring om du måste krysta". Yeah right, tänkte jag. Krysta? Jag har ju just kommit in! Här ska det inte krystas än på några timmar! Tio minuter senare går vattnet och det är bara att ringa på barnmorskan. Rullas in på förlossningssalen, får lustgas (den var lite stark i början, jag yrade visst om att serva bilen) och blir tillsagd att ta i ordentligt.

Jag hoppar över de blodiga detaljerna... 23.30 skrevs vi in, 01.15 var allting klart.

Så nu har vi en storebror och en lillebror hemma. Känns konstigt, men bra. Max är urgullig mot brorsan, ingen svartsjuka än så länge. Anders snickrar på vår övervåning, Max leker, bäbis-Martin äter och sover och själv försöker jag sköta amning och hushållsarbete med varierande framgång.

Tänk vad vissa är rara!

Träffade vår studievägledare idag för att ordna med studieuppehåll till hösten (ska ju vara hemma med bebisen då). Inte nog med att hon bad om lov innan hon kände på magen, hon tyckte dessutom att magen inte var särskilt stor för någon som snart ska ha barn!! Hemma har jag en sambo som garvar läppen av sig när han ser mig utan kläder och en mamma som så ofta hon kan påpekar hur stor jag är och hur jobbigt det måste vara... Så tack snälla studievägledar-Marianne för dina rara kommentarer! Dem ska jag leva på de närmaste veckorna!

Tänk på miljön- parkera mera!

Ja, så står det på parkeringsvakternas bilar. Men ibland verkar de varken tänka på miljön eller på att folk ska parkera mera... Häromdagen skulle jag hämta upp en kompis som bor på Köpmangatan. Utanför hennes hus har man möjlighet att parkera längs med gatan men det finns också en bit där det råder parkeringsförbud (det är alltså inte förbjudet att stanna). Jag stannar til där för att vänta på att hon ska knalla ner för trapporna och slår av motorn (tomgång ska man ju försöka undvika- tänk på miljön). Framför mig står en parkeringsvaktsbil. Plötsligt knackar det på rutan och där står lapp-Pelle. Jag öppnar dörren och han säger:
"Du har parkerat på fel sida om skylten, här är det parkeringsförbud."
"Ja, jag vet, svarar jag, men jag väntar bara på att min kompis ska pinna ner för trapporna så ska vi åka sen."
"Jag tycker att din bil ser parkerad ut."
"Som sagt, jag väntar bara på att min kompis..."
"Tänker du vänta länge?"
"Nej , hon borde..."
"Vet du vad jag tycker att du ska göra? Jag tycker att du ska köra fram och ställa dig framför min bil där det inte är parkeringsförbud. Jag kan vara lite schysst, du behöver inte gå till automaten och betala!" (Parkeringsautomaten ligger ungefär ett kvarter bort. Dessutom har jag bestämt för mig att det råder fem minuters fri parkering på alla platser där parkering är tillåtet så det var ju verkligen gentilt av honom. Att bjuda på något som är gratis.)
Ungefär där stirrade jag surt på honom, pekade på den slogan som stod på hans bil, drämde igen min bildörr och körde fram framför hans bil. När jag således startat min bil, flyttat den tio meter och stängt av motorn igen kommer min kompis ner och undrar förstås vart jag har tagit vägen. Lapp-Pelle säger då med myndig stämma:
"Letar du efter din vännina får du allt gå några meter åt det där hållet."

Tack för din flexibilitet, lapp-Pelle! Eller kan det vara så att du tar ditt jobb på liiite för stort allvar nu när ni fått nya uniformer?

Hemliga rum

Läste på Lottens blogg om hennes äventyr bland hemliga rum i Stockholm. Det var tydligen mycket folk, långa köer och kanske inte så kul överallt. Vi valde bort Stockholm och for till Malingsbo istället. Det låter som om det är hundra mil till Malingsbo men det är faktiskt bara tolv, tretton mil. En alldeles lagom dagsutflykt.

Vi startade vid tiosnåret (vi är inte så morgonpigga i vår familj). Halv tolv var vi jättehungriga och stannade vid ett STF-vandrarhem som heter Kolarbyn. Där kan man bo i mycket pittoreska små kojor som kolarna gjorde när de vaktade sin mila. Vi satte oss på några bänkar som stod uppställda i blåbärsriset, åt medhavda mackor och nynnade på lite Dan Andersson visor. Treåringen passade på att springa runt lite i skogen på de farligaste stigarna han kunde hitta och samlade pangare (pistolliknande pinnar). När vi kände oss mätta och nöjda åkte vi den sista biten till Malingsbo där vi kom alldeles lagom i tid för visning av bruksherrgården från 1700-talet. Allt var alldeles gratis och Statens fastighetsverk bjöd på korv och sega, sega kolor. Dessutom hade tanterna i hembygdsföreningen bakat smarriga bullar, kakor och sockerkakor och för det facila priset 30 kr kunde man få kaffe och ett fat med fikabröd. Man fick köpa det av Malingsbos troligtvis mest förvirrade donna: en dam i 65-70årsåldern med rosa stretchjeans, vit blus, ljusrosa kofta och matchande läppstift. Hon var lika stilig som hon var virrig!

En mycket lyckad utflykt tyckte hela familjen: den historieintresserade pappan fick sitt, sonen fick springa i skogen och mamman fick mat när hon var hungrig. Undrar vad vi ska hitta på för kul i helgen?

Mamma är bäst!

Jag hoppas att ingen missade att det var Mors dag igår! Jag fick en jättefin teckning helt i gult som föreställde sonen. Runt omkring hade han ritat vad jag skulle vilja kalla för ram men som han hävdar heter "bakik". Vet inte vad han har fått det ifrån, annars brukar han vara hemskt noga med att säga rätt. Han började gråta för att han sa Taljand istället för Thailand (samma sak med Einar som blev Enjar)...

Men den finaste prestenen fick jag redan i lördags. vi åkte på utflykt hela familjen och när vi åkt en bit frågar sonen varför det är pappa som kör. Jag svarade väl något istil med att det bara blev så. Då tittar han mig djupt i ögonen och säger:
- Men mamma, du kör ju bäst!

Tack, älskade unge!

Jag har närt en ordvitsare vid min barm

Visste ni att mammor borde ha åtta armar (som bläckfiskar ungefär) för att klara sitt dagliga liv? Nu är det ju tyvärr inte så men den tredje handen finns ju alltid att ta till. Ja, jag menar förstås munnen. Funkar utmärkt som napphållare, kontokortsfack och extrakrok... Inspector Gadget, släng dig i väggen!

Igår när jag skulle lyfta ur trött treåring, nappar, gipsfigurer och en teckning ur bilen satte jag utan att tänka mig för teckningen mellan läpparna. Treåringen protesterade omedelbart:
- Maaamma, man får inte ha papper i munnen. Det blir blött och sen går det söönder.
- Mmm, schka baaa (sätter ner sonen på backen). Mamma hade bara för mycket saker i händerna.
- Vet du, mamma? Om du hade gjort min teckning blöt då hade jag blivit dyngsur på dig...

Vad ska det bli av denne lille gosse undrar hans stolta moder. Bara han inte blir en ny Björn Ranelid för honom står jag bara inte ut med. Eventuellt kan han få bli en mini-Horace.

Oh, vilket party!

Som blev inställt. Ja, det var sambons 40-årskalas som fick skjutas upp. På grund av magsjuka. Först kroknade sonen, sen var det min tur. Att vara magsjuk och gravid är ingen höjdarkombination kan jag avslöja. Lilla Plupp undrade nog vad det var frågan om egentligen! Men 40-åringen klarade sig iaf undan. Men firandet på hans stora dag var nog det lamaste firande jag har varit med om... Varken jag (som nyss varit heelt däckad) eller han (som gick och kände efter om han kanske mådde lite illa trots allt) var särskilt sugna på mumsig mat eller smaskig tårta.

Men skam den som ger sig! På lördag ska vi göra ett nytt försök! Mat. Tårta (tårtor). Vin. Öl. Alkoholfri öl för min del då. Och vädertanterna säger att det ska bli fint väder också! Håll tummarna för att vi håller oss på benen!

Gubbigt??

Lyssnade på radion häromdagen. På Ekot hade de gjort en undersökning som visade att det finns väldigt få kvinnor i bostadsbolagsstyrelser (vilket härligt långt ord). Allra sämst var det i Gnesta Bostäder där det inte fanns ett enda kjoltyg. Reportern på Ekot ringde upp ordföranden för Gnesta Bostäders styrelse och samtalet gick ungefär så här:
- Ni har inga kvinnor i er styrelse?
- Nej.
- Är det en förlust, tycker du?
- Nä, inte en förlust direkt. Men det skulle säkert vara en tillgång med kvinnor i styrelsen (Bra sagt! Politiskt korrekt!)
- Så du skulle gärna se fler kvinnor i styrelsen?
- Jaa. Men vi jobbar ju mest med tekniska saker, fastighetsunderhåll och så. Det blir ju inte så mycket inne i själva lägenheterna.
- Och vad har det att göra med frågan om kvinnor i styrelsen? (Reportern låter rätt ironisk)
- Tja... Men alltså... Joo... Kvinnor är väl kanske mer intresserade av tapeter och sån't.

RIDÅ

Svär jag för mycket?

Sambon är väldigt noga med att aldrig, aldrig, aldrig svära så att sonen hör det. Jag är inte lika noga.

I söndags natt när jag skulle ta på sonen en för-säkerhets-skull-blöja och vänder runt honom så han ligger på rygg får jag ett sömndrucket "mmm, för faan" till svar. Jag asgarvade men sambon såg inte lika road ut. Konstigt.

Att fira eller inte fira

Sambon fyller snart 40. Någon gång i höstas frågade jag vad han ville göra på sin fördelsedag och svaret blev det föga informativa "jag vet inte". Jag kände mig inte helt nöjd utan gav honom följande alternativ:

1. Avsäga sig all uppvaktning och ev. resa bort
2. Hyra lokal och ha party-party
3. Vara hemma och ha någon form av öppet hus

Någon stor fest ville han inte ha och han vill, hemmakär som han är, inte åka bort heller. Kvar fanns alltså alternativ nummer 3. Så nu är det bara några veckor kvar och jag har inte gjort hälften av vad jag hade tänkt. Som vanligt. Men så här ser mitt körschema ut:

• Bestämma när jag ska hämta maten
• Göra och skicka ut inbjudningar så att de som behöver får en schysst vägbeskrivning
• Låna partytält av svärmor och svärfar (hoppas att ingen annan ska ha det)
• Göra det obligatoriska sånghäftet. Vi har ganska många bekanta som sjunger och spelar så det brukar vara poppis.
• Åka till IKEA och köpa fler glas (jag är inte så förtjust i plastmuggar)
• Handla diverse drycker
• Baka femtielva brownietårtor och stoppa i frysen
• Handla lite till
• Fixa något att ha på mig (magen växer så det knakar så det får väl bli något tältliknande som ska vara både snyggt och bekvämt).
• Städa
• Handla det jag glömt

Nu när jag ser det nerskrivet så känns det faktiskt inte helt oöverkomligt längre. Bara lite. Och så skulle jag vilja bli klar med de nya gardinerna till vardagsrummet men jag tror att jag får strunta i det. Om inte de små fåglarna och mössen från Askungen kommer och hjälper mig förstås.

Har jag missat något? Säkert. Men presenten är i alla fall klar.

Jag hatar grupparbete- grupparbete hatar jag!

Nu känns det som om vi har grupparbetat i flera år!! Den nu pågående kursen: grupparbete. Förra kursen: grupparbete. Förr-förra kursen: grupparbete. Och jag tror banne mig att vi grupparbetade på kursen innan dess också... Det känns så iaf!

Missförstå mig rätt: jag gillar att arbeta tillsammans med andra. Det är bara när ordet grupparbete nämns som jag drabbas av kliande utslag, rinnande näsa och en näst intill oemotståndlig lust att skrika: jag vill jobba sjäääälv! Jag vill inte höra att den och den ska jobba, att nån annan inte kan träffas just den dagen, att vi MÅSTE bli klara nu. Jag vill inte ha dåligt samvete för att jag måste åka tidigare än alla andra för att jag har dagistider att passa. Ett gruppkontrakt kanske inte är en så dum idé. Synd bara att jag alltid kommer på det när vi är klara...

Ett grupparbete då och då kan jag stå ut med men när det blir femtielva stycken på raken då slår jag bakut. Inom mig i alla fall... Och här!

Vårt hemmakaos

Vi bor i ett kaos. Det som ställer till problem är inte våra ständigt pågående renoveringsprojekt: garderobsmontering, inredning av övervåning, tilläggsisolering utvändigt, ommålning av innertak, fixa lilla toaletten... Nej, det som verkligen krånglar till det är sonens små kompisar. Just nu består gänget av en påskkyckling urklippt från ett reklamblad, en val gjord av trolldeg (den är lagad otaliga gånger), ett lasersvärd som består av en presentpappersrulle samt en legogubbe (de andra tio legogubbarna göra sig icke besvär). Lägg till ett gäng nappar i olika färger (nej, inte den blå! Jag ska ha den gröööna!) och förvirrringen är total. Kompisarna har en tendens att försvinna (mamma, mitt lasersvärd är booorta! Var är min kyckling? Han är booorta) och gissa vem som får leta rätt på dem? Rätt gissat: mamman. Och nåde henne om hon inte hittar dem på två röda!

Nej, tacka vet jag låtsaskompisar som typ Mollgan! De kan iaf inte komma bort. Även om de ibland blir lite platta när intet ont anande morföräldrar sätter sig i soffan- rakt på Mollgan!

Dömd på förhand

Vi har fått nya grannar. Eller nya och nya, de flyttade in i okt-nov men vi har inte träffat dem. Nu har deras grabb börjat på samma dagis som vår kille. Tror jag i alla fall. Eftersom jag inte har träffat dem så är det svårt att veta men jag har lagt ihop två och två och fått det till närmare fyra. Ledtrådarna ser ut så här:
- Jag vet att deras son heter Max och killen som har börjat på dagis heter Maximiliam
- Jag vet att deras son är i börja-dagis-ålder
- Jag vet att pappan till killen som börjat på dagis kör en vit pickup och den vita pickup:en har jag sett på vår lilla väg hemma. Många grannar har pickup:er men ingen har en vit.

Nu till detta med att döma folk på förhand. Pappan som lämnar på dagis kör som sagt en vit pickup. Han har en tatuering som går upp på halsen. Han röker i bilen. Han har kortkort hår och lite skägg. Japp, det räcker för mig! Han är nischad, inslagen i randigt papper med krulligt snöre och placerad i ett fack. Jag vet preciiis hurdan han är! Han har säkert en kamphund också! Eller vad tror ni?

Nej, imorgon ska jag nog prata med honom och få mina fördomar krossade (eller för den delen bekräftade)! Men vad tror ni? Kan man döma hunden efter håret? Och hur gör man för att inte bilda sig en (felaktig) uppfattning?

Mer av gamla tider

Vad gjorde jag för 5, 10, 15 respektive 20 år sedan? Jag vet att vissa studiekamrater knappt minns vad de gjorde för 20 år sedan och det beror inte på att de blivit gamla och gaggiga. Tvärt om. Avundsjuk? Jag? Lite kanske. Här bjuder jag iaf på en minnestripp genom mitt liv och det är väl bäst att börja från början (dejtade förresten en kille som hette Börje men jag lyckades aldrig få ur mig det namnet så han fick väldigt många smeknamn. Börje passar blott och bart samman med Salming, annars kan det vara).




För 20 år sedan
Året var 1988 och jag var nio år. Jag gick i tredje klass och var jättekär i Sigge (en totalt obesvarad förälskelse som höll i sig i flera år) som gick i samma klass som mig. Jag var bästis med Ylva och vi samlade på brevpapper. I timmar kunde vi sitta med våra brevpapper, känna, klämma och byta. När vi inte pysslade med våra brevpapper skrev vi små böcker som vi sålde till våra nära och kära. Mitt författaralias var Dorotea Mårtensson. Vad Ylva kallade sig kommer jag inte ihåg.


På den här tiden fick man gå på dagis tills man hade slutat lågstadiet och jag stortrivdes och hjälpte till att ta hand om de små. Läste sagor och annat skoj.



För 15 år sedan
Året var 1993 och jag gick i åttan. Livet just då var ganska jobbigt. Jag hade fula glasögon, ful frisyr och klassen var uppdelad i olika grupper och man pratade inte med någon från "den andra" gruppen. Lugn, bara lugn! Allt löste sig till nian när alla i klassen blev kompisar, jag blev ordförande i elevrådet och vi åkte på världens roligaste klassresa... I skolans högtalare bad rektorn Tom, Tony och Joachim att komma till rektorsexpeditionen så fort det hänt något bus.



För 10 år sedan

Året var 1998 och jag var tillsammans med Joachim (som inte tillbringade lika mycket tid på rektorsexpeditionen). Vi tittade på massor av film, hängde med grabbarna och spelade strategispel. Eller jag spelade inte så mycket strategispel, jag var mest fascinerad av hur mycket tid och engagemang man kunde lägga ner på tennsoldater. Men som en god flickvän hängde jag med på det mesta och hade oftast riktigt kul. Vi var ofta hemma hos Tony vars pappa lagade den godaste maten och var en riktig rödvinsfilosof. Och bjöd på hemgjort rabarbervin om man hade tur.

I december tog jag äntligen körkort! På första försöket trots att jag nästan kört över en cyklist.
"Såg du cyklisten?"
"Självklart!"
"Bra, jag trodde nästan att du inte sett honom och skulle köra på honom"
Inne i mitt huvud: "Vilken cyklist? Jag såg ingen cyklist?!"

För 5 år sedan
Året var 2003 och jag träffade mannen i mitt liv. Ja, vi har ju barn ihop så man kan väl säga att ångerveckan har gått ut. Första gången vi träffades gjorde han dock inget vidare intryck! Jag presenterade mig artigt för min kompis brorsas polare och han tittade bara på mig och sa "jaha". Jag pratade inte med honom mer den kvällen vill jag lova. Några veckor senare träffades vi igen och då gick det lite bättre och på den vägen är det. Frågar man honom idag så har han inget minne alls av den där första gången vi träffades...

Jag flyttade från min älskade lägenhet (kan fortfarande sakna den) för att flytta ut på landet. Först flyttade katterna och sen flyttade jag.

Gamla uttryck

Häromdagen använde Henrik Hjelt ordet "pennpajtas" i en radiointervju vilket fick mig att minnas annonser i Min Häst (och andra tidningar) när jag var liten. Då var man 12 vårar eller kanske 11 jordsnurr gammal och ville ha brevvänner/brevkompisar/brevpolare att just pennfajtas med. Det var tider det! Alla fick skriva med undantag av dem som slutade skriva efter bara några brev- såna brevkompisar kunde man vara utan.

Ett annat ord som också väcker minnen till liv är "free-style". Det har absolut inget att göra med någon som helst form av brädåkning utan free-stylen var till för att lyssna på musik i. Min free-style var svart och batterierna tog alltid slut alldeles för fort.

I morse när jag satt i bilen och lyssnade på radio hörde jag ett uttryck som bygger på en företeelse som knappast existerar idag. I radioprogrammet skulle de ha en tävling och programledarna uppmanade oss "som sitter framför radion" att ringa in och tävla. Hur många sitter framför radion och lyssnar idag?? Men visst låter det trevligt och stressbefriande? Hmmm, jag kanske skulle börja med det: att sätta mig framför radion och lyssna. Istället för att göra tusen saker samtidigt!

Jag blev lite paff...

I förrgår var det visst något eskilstunaband som skulle spela i Sporthallen. Nej, jag är faktiskt inte så förtjust i Kent. Det är inte my kind of cup of tea som jag skulle ha sagt om jag varit med i Lorry-gänget. Meeen, jag var iaf inne i stan för att gå på sångkurs. Kursen slutade vid sjusnåret och jag traskade iväg till parkeringen där jag ställt min bil. Var den stulen? Nej. Var den repig och bucklig? Nej. hade någon langat bensin? Nej. Däremot satt det en något överförfriskad (läs stupfull) dam i 45-årsåldern på huk med byxorna runt fötterna och kissade. Bredvid min bil. Maken stod en liten bit därifrån och höll i ölburkarna. När hon var klar reste hon sig, drog upp trosor och byxor och sluddrade fram "Schka vi gå rå". Sen vinglade hon bort i kvällen. Jag tror inte ens att hon såg mig.

Är det mina hormoner eller har jag blivit knäpp?

Igår undrade jag om jag blivit galen på riktigt. Käre sambon ringde hem och frågade hur det var med mig och jag kunde bara snörvla: "det är inte så bra". Det logiska följdfrågan är ju "varför" och på den hade jag inget bra svar. Men jag hade dock ett svar som lät ungefär så här:

"Det känns som om allt är mitt fel och när vi inte hinner renovera hemma så är det också mitt fel. Jag bara skräpar ner. Och i fredags när vi skulle titta på TV så stääädade du istället och i lördags när vi skulle handla så följde du inte med in i affären.Du tycker att det är roligare att städa än att vara med mig!"

Om jag inte var så himla hormonsnurrig så skulle jag nog ha tyckt att det var ganska skönt att hallen i princip städade sig själv och att jag kunde gå in i affären och handla lite medan sambon trollade bort vår sopsorteringshög. Idag kan jag skratta åt det, men igår var det blodigt allvar...

Herregud, det är tur att jag inte är gift med mig själv- då skulle jag verkligen bli galen! På riktigt.

Vilka regler gäller egentligen?

Lillkillen har kommit på en ny lek som han försökt lekt med sin mamma utan framgång. Mamman (alltså jag) förstod sig inte alls på reglerna nämligen. Så här hade vi det i ett par dagar:
- Mamma, vet du?
- Nej.
- Jo, du vet visst!
- Vad är det jag vet?
- Det vet inte jag! (Det sista sagt med förtvivlan i rösten)

Igår lyckades jag knäcka reglerna. Leken går ut på att sonen säger "Mamma, vet du?!" och första gången ska jag svara "Jaa, jag vet.". Detta upprepas gärna ett par, tre, fyra gånger innan han säger "Nu, mamma, nu vet du inte". Då ska jag istället för "Jaa, jag vet." svara "Neej, jag veet inte.". Då skrattar han och säger nöjt "Nää, du vet faktiskt inte, mamma!!". Sen kan leken börja om igen. "Mamma, vet du?!"

Saker man inte får göra

Har du stått på en bro någon gång och gripits av en nästan oemotståndlig lust att kasta ner nycklar eller plånbok eller mobiltelefon? Detta fenomen kan givetvis uppstå på andra platser än broar men i fredags var första gången jag kände det i en föreläsningssal. Fast jag ville inte kasta bort mina nycklar utan istället ville jag... Äsch, jag tar det från början:

I fredags var det dags för redovisning nummer 3 à 10 grupper per tillfälle (med andra ord ganska tråkigt efter en stund). Jag satt bredvid en av lärarna som att döma av sina kommentarer också hade tappat fokus. Något. Plötsligt (under ett av hans menlösa inlägg) kände jag hur det liksom ryckte lite i vänstra handens pekfinger och långfinger. Jag tror att han pratade om utprovning i hemmiljö men jag är inte helt säker. Jag hade fullt sjå med att hålla min vänsterhand i styr, den som ville göra kaninöron bakom hans huvud!

Jag har inte kastat mina nycklar från en bro och jag har aldrig gjort kaninöron på en lärare. Men i fredags var det bra nära!

Uppdatering:
På jobbet sitter det en lapp i en bokhylla bakom disken. Bokhyllan är tömd eftersom den ska flyttas. På lappen står det: Lägg ingenting i hyllan! Gissa om jag är sugen på att göra just det!?

En lillebror eller en liten svart katt??

Vår lilla skrutt ska bli storebror i sommar (så nej, jag har inte ätit för mycket julmat). Vi pratar ganska mycket om det hemma just nu, vet inte om det är för lillkillens skull eller om det är hans mamma som behöver vänja sig vid tanken...

Hur som haver så har grabben bestämt att det är en lillebror. Får han inte en lillebror så vill han ha en liten svart katt. Råkar man antyda att det kanske är en lillasyster tittar han bara med sina stora blå ögon och säger: "Nej, det är en pojke. Han ska heta Edvard när han har kommit ut och blivit såå hääär stor (här sträcker han ut sina korta armar så långt det går). Då ska jag leka med honom, men först ska han ha välling i flaska."

Att bäbis ska heta Edvard är nog något han har pratat ihop sig med sin mormor om. Hans första namnförslag var Gustav, men när det börjat en liten Gustav på dagis så ändrade han sig till Edvard (eller Evar som han säger).

Ibland undrar jag lite vad jag har gett mig in på så om ni frågar mig framåt mitten av juni så kanske jag också vill ha en liten svart katt. De är ju betydligt mindre också...

Vad säger det om mig?

Häromdagen blev jag uppringd av SIFO. Ja, egentligen var det en rar småländska som ringde men hon gjorde det på uppdrag av tidigare nämnda firma. Hon undrade om hon kunde få ställa några frågor och efetrsom sonen satt och tittade på bompa (alltså barnprogram) så tyckte jag att det var helt OK. Här är ett axplock av de frågor hon ställde (och ja, det var i denna mycket ologiska ordning):

Vilket parti röstade du på i det senaste valet?
Vilket parti skulle du rösta på om det var val idag?
Tycker du att man ska kunna köpa öl, vin och sprit i vanliga mataffärer?
Har du hört talas om Härjedalskök?
Vilken mobiloperatör tror du har sämst täckning?
Är du rädd för strålning från mobiler?
Bor du i en storstad, en mellanstor stad, en liten stad eller på landet?
Hur länge ska ett löskokt ägg koka?

Vid frågan om löskokta ägg började jag skratta och undrade om hon menade allvar? Jo då, hon ville veta om jag visste hur länge ett löskokt ägg skulle koka. Jag kände mig lite smått korkad eftersom jag inte kunde svara på rak arm. Jag glömmer alltid bort att ta tid när jag kokar ägg så det är slumpen som avgör hur innandömet blir. Jag drog till med en vettig gissning och fick en följdfråga: Och hur föredrar du dina ägg?

Efter samtlet satt jag och funderade på vad mina svar kunde säga om mig. Och vem som hittat på frågorna... Jag säger som Galenskaparna: "Tänk att få titta in i den mannens hjärna!".

Nya ord

Hörde några förslag på radion i morse om nya ord inför 2008. Ett var "strejkhull" som användes av Eva Longoria (skådis i TV-serien Desperate Housewifes) när hon fick frågan om hon månne var gravid. "Nej, det är bara strejkhull" (manusförfattarna i Hollywood strejkar och då har de stackars skådisarna inget annat att göra än att sitta hemma och äta chokladpraliner).

Sonen (snart tre) har också lite nya ord och uttrycka att komma med (inte så konstigt eftersom han pratar konstant):
- Den här gubben är indian men den här gubben är ingen-ian (kategorisering av playmobilgubbar)
- Det är sjuttonblött ute (det blir det när det har regnat som sjutton)

Ett ålderstecken?

I lördags var det dags för 40-årsfest. Inte min egen dock, jag tänkte nog hinna fylla år en sisådär tio gånger till innan det är dags att fira de fyrtio (varför, varför stavas det så fånigt? Finns det någon bättre stavning? Förtio är ju också märkligt...). Hur som haver så var det en sångkollega som skulle fira och firas. Men vad är det då för ålderstecken som utlovas i rubriken? Jo, så här var det:

Jag upptäckte till min fasa att jag gärna byter ut för-festa mot att för-sova! Mitt största bekymmer i lördags var inte vilka kläder jag skulle ha på mig, hur mycket dricka jag skulle ta med eller ens vilka andra som skulle på festen. Nej, jag funderade mest på hur jag skulle lyckas klämma in en tupplur på eftermiddagen för att orka med kvällen...

(Mitt funderande gav dock ingen utdelning, jag hann aldrig med någon tupplur men lyckades ändå hålla mig hemifrån till halv fyra på morgonen).