Ingen tackar kyrkokören

Ja, så var det i alla fall för några (läs: 10) år sedan då vi hade en galen präst i kyrkan där jag sjöng. Han hälsade inte på oss när vi möttes i dörren, han tackade aldrig för sången när vi sjungit. När vi vid något tillfälle påpekade att antalet besökare på högmässorna var betydligt högre när kören var med och sjöng fick vi till svar: "Jag är inte ute efter att frälsa massorna.". Nej, men en och annan gudtjänstbesökare kunde ju vara trevligt. Men nog om denna knäppa och socialt imbecille präst och vidare till dagens trendspaning:

Nu är det okej att applådera i kyrkan! Kanske inte under själva högmässan eller konserten men väl efteråt. Fantastiskt! Jag har sjungit i olika kyrkokörer i femton år (ja, jag vet. Jag är en oldie.) och äntligen, äntligen börjar det bli en lite mer uppsluppen och positiv känsla även i Svenska Kyrkan (frikyrkorna ligger nog steget före här). Så nu finns det faktiskt ett tack även till kyrkokören!

Grattis hjärtat!

I fredags fyllde storebror äntligen, äntligen fem år! Som han har längtat! Och så stor han blev helt plötsligt. Nu klär han på sig utan gnat och tjat (för femåringar kan klä sig själva, det är bara de svarta utebyxorna med hängslena som är för svåra), han går själv upp för trappan (tidigare har det varit rätt så bekvämt att åka mamma-taxi upp) och igår skrev han sitt första ord (om man bortser från hans eget namn, det har han kunnat länge). Vad han skrev? MAMA. I en guldfärgad pyramid som MAMA fick klippa ut själv. Gullungen.

Att fylla fem är stort och måste såklart firas rejält. I fredags firades han först hemma på morgonen, sedan på dagis och så kom mormor, morfar och farfar på eftermiddagen. På lördagen var det barnkalas med sex busar plus födelsedagsbarnet och lillebror (och så lille David, sju veckor, som sov sig genom hela kalaset i hallen, under trappen). Årets tema var pirater och de flesta hade nappat på idén att klä ut sig. Här fanns det svärd, pistoler, guldringar på fingrar och i öron, lappar för ögon, snusnäsduk för håret och mitt i alltihop en grön Ninja Turtle. Två timmar flög förbi och jag tror att alla var nöjda. Kanske Kevin var nöjdast av alla eftersom han lyckades få med sig tre ballonger hem (en till honom, en till lillebrorsan och "så vill nog pappa ha en också").

När barnen åkt hem var det dags för nästa omgång med gäster. Söta grannarna kom över, raraste gudmor med make men minus hundar och så lillebrors gudmor med åttamånaders bäbis med de rundaste kinderna. En rätt så intensiv lördag, men lyckad. Födelsedagsbarnet somnade i soffan med nya lego-hajen under armen.

Nästa år ska det visst vara StarWars-tema. Undrar hur det ska gå?

Ett lästips

Jag orkar inte riktigt skriva långa inlägg om mansroller och kvinnoroller och jämställdhet. Men lugn, bara lugn: det finns andra som gör det! OM jag skulle skriva ett sånt inlägg så skulle jag skriva ungefär så här

Jag kanske inte ger mina barn chockiladbollar till frukost men det tror jag å andra sidan inte att hon gör heller.

En bra tisdag

Jo, det var det faktiskt igår. Trots att dagen började med jäkt och stress och jakt efter buss på väg åt rätt håll. Detta följdes upp av en lätt irritation som botades med lite shopping (jag blundade när tjejen på hm drog kortet, höll för öronen när hon sa summan, knappade in koden och log). Sen var det dags för fyra timmar Högre Seminarium, fint som polisskit. Smaka på orden igen: hööögre seeminariuuum. Lägg till sockerkrans från Amarant och gratis kaffe så har du en i det närmaste perfekt eftermiddag. Kände dock fortfarande en lätt irritation men drog ett varv med mitt nya läppglans, kikade på de nyinköpta vårservetterna med fjärilsmotiv och sniffade lite i klädpåsen och voilà!!! irritationen borta! (Nej, det ska inte vara stort I i irritation, jag leker P O Enquist här. Kan han så kan jag. Nu fortsätter vi.)

Efter detta var det dags för fyraårskalas. Grattis finaste Leogubben med det lockiga håret! Jubilaren mötte oss i dörren med bar bringa för att vi verkligen skulle se hans superfina Blixten McQueen-brallor. Barnen lekte, vi vuxna åt och drack och drack och åt. En härlig, härlig kväll! Lillebror hade kopplat på stora charmen och ägnade sig åt allt och alla utom sin mamma som njöt av friheten! Åkte hem bortåt nio då jubilaren slocknat för länge sen medan våra små huliganer höll igång som om det vore 1999. Stjärnorna slocknade i bilen och sov sedan lugnt och stilla heeeela natten.

Men. Jag. Missade. House. Note to self: boka aldrig, aldrig in något på tisdagkvällar.

Ålderstecken

Ibland känner jag mig siiitgammal och ibland känner jag mig mer som femton. Men har man barn behöver man i alla fall inte oroa sig för att man ska lyckas hålla sin ålder hemlig, snart-fem-åringen basunerar glatt ut för alla som vill höra på att hans mamma visst har fyllt trea-nolla och att hon snart ska fylla trea-etta.

Läste ett blogginlägg som egentligen handlade om böcker man läst som barn och om nostalgi. Men gömt bland boktitlar och minnen fanns de magiska orden "desivon" och "nivea". Och tjillevippen så var jag, om inte liten som en tumme, ungefär sex år igen. Desivon stor på den näst översta hyllan i badrumsskåpet, i en blå flaska med blå text. Alla skrubbsår, skrapsår och andra sår baddades med Desivon. Det allra bästa med denna fantastiska vätska var att det aldrig, aldrig sved. Och Nivean, den vita och feta (nej, det är inte mina lår jag pratar om här även om beskrivningen nog skulle kunna passa in på dem också. Storebror kallade dem så sent som i morse för potatis-lår. Ingen veckopeng på fredag för honom alltså) som smordes in på läppar, näsa och kinder innan skidturen. Ett tjockt lager skulle det vara. Riktigt, riktigt tjockt. Helst skulle folien sitta kvar i burken som om locket inte vore nog. Säkert mammas idé, hon som inte vill hälla över kaffet från förpackningen till den lufttäta burken avsedd för just kaffe. Och mjölet ska helst förvaras i påsen med en extra plastpåse runt om innan hela härligheten stoppas ner i en plåtburk. Med lock. Hon är lite knasig min mamma! Men vem är inte det?

Undrar lite vilka ord som kommer att trigga storebror och lillebrors minnen om sisådär tjugofem, trettio år. Bara det inte är potatis-lår. Vad som helst, men inte det.