Är det mina hormoner eller har jag blivit knäpp?

Igår undrade jag om jag blivit galen på riktigt. Käre sambon ringde hem och frågade hur det var med mig och jag kunde bara snörvla: "det är inte så bra". Det logiska följdfrågan är ju "varför" och på den hade jag inget bra svar. Men jag hade dock ett svar som lät ungefär så här:

"Det känns som om allt är mitt fel och när vi inte hinner renovera hemma så är det också mitt fel. Jag bara skräpar ner. Och i fredags när vi skulle titta på TV så stääädade du istället och i lördags när vi skulle handla så följde du inte med in i affären.Du tycker att det är roligare att städa än att vara med mig!"

Om jag inte var så himla hormonsnurrig så skulle jag nog ha tyckt att det var ganska skönt att hallen i princip städade sig själv och att jag kunde gå in i affären och handla lite medan sambon trollade bort vår sopsorteringshög. Idag kan jag skratta åt det, men igår var det blodigt allvar...

Herregud, det är tur att jag inte är gift med mig själv- då skulle jag verkligen bli galen! På riktigt.

Vilka regler gäller egentligen?

Lillkillen har kommit på en ny lek som han försökt lekt med sin mamma utan framgång. Mamman (alltså jag) förstod sig inte alls på reglerna nämligen. Så här hade vi det i ett par dagar:
- Mamma, vet du?
- Nej.
- Jo, du vet visst!
- Vad är det jag vet?
- Det vet inte jag! (Det sista sagt med förtvivlan i rösten)

Igår lyckades jag knäcka reglerna. Leken går ut på att sonen säger "Mamma, vet du?!" och första gången ska jag svara "Jaa, jag vet.". Detta upprepas gärna ett par, tre, fyra gånger innan han säger "Nu, mamma, nu vet du inte". Då ska jag istället för "Jaa, jag vet." svara "Neej, jag veet inte.". Då skrattar han och säger nöjt "Nää, du vet faktiskt inte, mamma!!". Sen kan leken börja om igen. "Mamma, vet du?!"

Saker man inte får göra

Har du stått på en bro någon gång och gripits av en nästan oemotståndlig lust att kasta ner nycklar eller plånbok eller mobiltelefon? Detta fenomen kan givetvis uppstå på andra platser än broar men i fredags var första gången jag kände det i en föreläsningssal. Fast jag ville inte kasta bort mina nycklar utan istället ville jag... Äsch, jag tar det från början:

I fredags var det dags för redovisning nummer 3 à 10 grupper per tillfälle (med andra ord ganska tråkigt efter en stund). Jag satt bredvid en av lärarna som att döma av sina kommentarer också hade tappat fokus. Något. Plötsligt (under ett av hans menlösa inlägg) kände jag hur det liksom ryckte lite i vänstra handens pekfinger och långfinger. Jag tror att han pratade om utprovning i hemmiljö men jag är inte helt säker. Jag hade fullt sjå med att hålla min vänsterhand i styr, den som ville göra kaninöron bakom hans huvud!

Jag har inte kastat mina nycklar från en bro och jag har aldrig gjort kaninöron på en lärare. Men i fredags var det bra nära!

Uppdatering:
På jobbet sitter det en lapp i en bokhylla bakom disken. Bokhyllan är tömd eftersom den ska flyttas. På lappen står det: Lägg ingenting i hyllan! Gissa om jag är sugen på att göra just det!?

En lillebror eller en liten svart katt??

Vår lilla skrutt ska bli storebror i sommar (så nej, jag har inte ätit för mycket julmat). Vi pratar ganska mycket om det hemma just nu, vet inte om det är för lillkillens skull eller om det är hans mamma som behöver vänja sig vid tanken...

Hur som haver så har grabben bestämt att det är en lillebror. Får han inte en lillebror så vill han ha en liten svart katt. Råkar man antyda att det kanske är en lillasyster tittar han bara med sina stora blå ögon och säger: "Nej, det är en pojke. Han ska heta Edvard när han har kommit ut och blivit såå hääär stor (här sträcker han ut sina korta armar så långt det går). Då ska jag leka med honom, men först ska han ha välling i flaska."

Att bäbis ska heta Edvard är nog något han har pratat ihop sig med sin mormor om. Hans första namnförslag var Gustav, men när det börjat en liten Gustav på dagis så ändrade han sig till Edvard (eller Evar som han säger).

Ibland undrar jag lite vad jag har gett mig in på så om ni frågar mig framåt mitten av juni så kanske jag också vill ha en liten svart katt. De är ju betydligt mindre också...

Vad säger det om mig?

Häromdagen blev jag uppringd av SIFO. Ja, egentligen var det en rar småländska som ringde men hon gjorde det på uppdrag av tidigare nämnda firma. Hon undrade om hon kunde få ställa några frågor och efetrsom sonen satt och tittade på bompa (alltså barnprogram) så tyckte jag att det var helt OK. Här är ett axplock av de frågor hon ställde (och ja, det var i denna mycket ologiska ordning):

Vilket parti röstade du på i det senaste valet?
Vilket parti skulle du rösta på om det var val idag?
Tycker du att man ska kunna köpa öl, vin och sprit i vanliga mataffärer?
Har du hört talas om Härjedalskök?
Vilken mobiloperatör tror du har sämst täckning?
Är du rädd för strålning från mobiler?
Bor du i en storstad, en mellanstor stad, en liten stad eller på landet?
Hur länge ska ett löskokt ägg koka?

Vid frågan om löskokta ägg började jag skratta och undrade om hon menade allvar? Jo då, hon ville veta om jag visste hur länge ett löskokt ägg skulle koka. Jag kände mig lite smått korkad eftersom jag inte kunde svara på rak arm. Jag glömmer alltid bort att ta tid när jag kokar ägg så det är slumpen som avgör hur innandömet blir. Jag drog till med en vettig gissning och fick en följdfråga: Och hur föredrar du dina ägg?

Efter samtlet satt jag och funderade på vad mina svar kunde säga om mig. Och vem som hittat på frågorna... Jag säger som Galenskaparna: "Tänk att få titta in i den mannens hjärna!".