Så här kul har jag inte haft på flera år!

Det är faktiskt alldeles sant! Vad jag har gjort? Jag har varit i Riga med Sune (80 år), Barbro (77), Rolf (70), Agneta (60) och en hel drös med kyrkokörssångare i blandade åldrar. Ja, jag är superyngst. Tror att den nästyngsta är Fredrik, 41. Men vilka härliga människor! Dom vet minsann hur man svingar sina lurviga! Eller som vår chaufför Tommy uttryckte det:

"När jag fick reda på att det var en kyrkokör så plockade jag bort
öl&vin från bussen och fyllde på med läsk &vatten. Redan vid buffén
insåg jag att jag gjort ett misstag. Jag hade kunnat tjäna grova pengar."

Ja du Tommy, där lärde du dig något för livet. För här har det skrattats, sjungits, druckits öl, vin, moldavisk konjak och en och annan liten drink. Och så har vi dansat och skrattat lite till. Ord som snigel, sillen i burken, tut, långsam svans och käre tid har använts flitigt. Vi har tittat på monument från höger och vänster, sett sjuhundrafemtioelva jugendfasader och haft läxförhör med vår guide Herta Jansson. Idag har jag träningsvärk i alla muskler jag inte visste att jag hade och kanske allra mest i skrattmusklerna. För dom har fått jobba vill jag lova. Så summa summarum: vill du ha riktigt, riktigt kul; åk på körresa med Fors kyrkokör!

Födelsedagen som kom av sig

Jo, den första maj struntar vi i demonstrationstågen och firar istället mannen i husets födelsedag. I år lyckades dock husflugan passa in en magsjuka alldeles lagom till firandet. Vad göra? Ringa in förstärkningarna såklart! Så medan kräklan låg nerbäddad på övervåningen drog farmor&farfar, faster Maria och kusin Thim in med köpetårta, ballerinakex, mariekex, cookies med non-stop i, vetelängder, blommor och blader. Tack snälla söta!

Och vet ni vem som fick marsipanrosen på tårtan? Jag.

Var är morsan?

Somnade i soffan igår. Igen. Lyckades titta på nästan hela Blood diamond, sov bara en pytteliten stund mot slutet... När jag gråtit en skvätt över det sorgliga slutet bestämde jag mig för att sova på soffan (i vår familj får man sova på soffan om man varit riktigt, riktigt snäll). Sambon försökte lura i femåringen att jag åkt på körresa, men si den gubben gick inte! Däremot förde femåringen det vidare till lillebror: mamma är borta. Lillebror, aka papegojan, la då huvudet på sned, klappade lite på min (tomma) madrass och upprepade det han nyss hört: mamma är borta. Så, där har vi den: lillebrors första treordsmening! Stora killen!

Och solen skiner

Kan tyckas att det är bra med lite solsken men jag blir så rackarns okoncentrerad! Min inre röst som annars mest snackar skräp-mat och skräp-teve skriker "gå ut i solen, gå ut i solen, nuuuu". Nej, säger jag, du får vara ute i eftermiddag. Nu måste vi plugga. "Gå uuuuhht!" Nej. Stanna inne. Läsa. Tänka. Skriva. "Kaffe ute?" Ja, va f-n. Kaffe ute.

Nio liv

Ja, så många brukar man säga att katter har. Vår största katt avverkade nog en del av sina nio liv när han blev påkörd av tidningsbilen och hittades ett par dagar senare, halvt förlamad. En vistelse på Strömsholms djursjukhus, dit vi åkte i fast förvissning om att det var kissens sista färd, följd av oändliga timmar rehabilitering och ett antal sim-pass i bassäng avsedd för hundar resulterade i en ganska återställd misse som tror att han är Stålmannen fast han på sin höjd är Karlsson-på-taket. Detta är nu snart femochetthalvt år sedan och han lever fortfarande i högönsklig välmåga, lite halt men lycklig.

Hemma hos oss i det lilla röda huset i kohagen är nu frågan hur många liv en lillebror har. Vi hoppas att det är minst nio för det kommer han att behöva. Första dagen på dagis ramlade han ur vagnen när det var sovdags. Tredje dagen på dagis välte han med en gåvagn. Efter några veckor på dagis slog han upp ett jack i huvudet när han lekte under klätterställningen. För två veckor sedan välte han ett hörnskåp över sig och en av sina kompisar på dagis. Igår balanserade han på en ostadig rottingpall för att nå något som låg på teven (nej, vi har ingen platt-teve). Pallen välte. Lillebror höll i sig i tv:n. Teven ramlade ner på lillebror. Teven höll. Pallen höll. Lillebror fick ett blåmärke på ena benet. Scart-kontakterna blev lite tillknycklade. I golvet finns ungefär femton hack från teven och en meter skrapmärken från rottingpallen men inget blod från litet barn. Vi är så tacksamma över att allt gick bra men undrar. Hur många liv har en lillebror?

Ingen tackar kyrkokören

Ja, så var det i alla fall för några (läs: 10) år sedan då vi hade en galen präst i kyrkan där jag sjöng. Han hälsade inte på oss när vi möttes i dörren, han tackade aldrig för sången när vi sjungit. När vi vid något tillfälle påpekade att antalet besökare på högmässorna var betydligt högre när kören var med och sjöng fick vi till svar: "Jag är inte ute efter att frälsa massorna.". Nej, men en och annan gudtjänstbesökare kunde ju vara trevligt. Men nog om denna knäppa och socialt imbecille präst och vidare till dagens trendspaning:

Nu är det okej att applådera i kyrkan! Kanske inte under själva högmässan eller konserten men väl efteråt. Fantastiskt! Jag har sjungit i olika kyrkokörer i femton år (ja, jag vet. Jag är en oldie.) och äntligen, äntligen börjar det bli en lite mer uppsluppen och positiv känsla även i Svenska Kyrkan (frikyrkorna ligger nog steget före här). Så nu finns det faktiskt ett tack även till kyrkokören!

Grattis hjärtat!

I fredags fyllde storebror äntligen, äntligen fem år! Som han har längtat! Och så stor han blev helt plötsligt. Nu klär han på sig utan gnat och tjat (för femåringar kan klä sig själva, det är bara de svarta utebyxorna med hängslena som är för svåra), han går själv upp för trappan (tidigare har det varit rätt så bekvämt att åka mamma-taxi upp) och igår skrev han sitt första ord (om man bortser från hans eget namn, det har han kunnat länge). Vad han skrev? MAMA. I en guldfärgad pyramid som MAMA fick klippa ut själv. Gullungen.

Att fylla fem är stort och måste såklart firas rejält. I fredags firades han först hemma på morgonen, sedan på dagis och så kom mormor, morfar och farfar på eftermiddagen. På lördagen var det barnkalas med sex busar plus födelsedagsbarnet och lillebror (och så lille David, sju veckor, som sov sig genom hela kalaset i hallen, under trappen). Årets tema var pirater och de flesta hade nappat på idén att klä ut sig. Här fanns det svärd, pistoler, guldringar på fingrar och i öron, lappar för ögon, snusnäsduk för håret och mitt i alltihop en grön Ninja Turtle. Två timmar flög förbi och jag tror att alla var nöjda. Kanske Kevin var nöjdast av alla eftersom han lyckades få med sig tre ballonger hem (en till honom, en till lillebrorsan och "så vill nog pappa ha en också").

När barnen åkt hem var det dags för nästa omgång med gäster. Söta grannarna kom över, raraste gudmor med make men minus hundar och så lillebrors gudmor med åttamånaders bäbis med de rundaste kinderna. En rätt så intensiv lördag, men lyckad. Födelsedagsbarnet somnade i soffan med nya lego-hajen under armen.

Nästa år ska det visst vara StarWars-tema. Undrar hur det ska gå?