Grattis 4-åringen!

Vår stora, lilla kille har blivit fyra år. Det firades inte i dagarna tre men däremot i två. Första kalaset var på själva födelsedagen och till detta kalas hade lilleman beställt en riddartårta. När jag, som är familjens privata konditor, undrade hur en sådan skulle se ut fick jag följande svar: "Den ska vara i choklad, riddaren ska ha svart hår, svart skägg och ett stort svärd. Han ska sitta på en brun häst och bara hålla i sig med en hand (så klart, hur ska han annars kunna hålla i svärdet)." Rätt så specifika instruktioner med andra ord. Med hjälp av en pappersmall, florsocker, silverkulor, sockerkulor, pincett samt en smarrig chokladtårta lyckades jag skapa en tårta som födelsedagsbarnet var mycket nöjd med. Även presenterna föll på läppen.

Igår var det dags för kalas nummer två. Lilleman hade bjudit alla sina dagiskompisar (sjutton stycken) men som tur var var det bara tre som kom. Alldeles lagom. Kottarna smaskade i sig glasstårta (hemmagjord i form av en riddarborg, vad annars?) och ballerinakakor. Det lektes och stojades och sen var kalaset slut. Då åkte jag och köpte färg till vårt ständigt pågående byggprojekt. Så nu är bara frågan: Exjobb eller måla?? Eller varför inte blogga och slösurfa...

Konstiga namn

Läste på Lottens blogg om namnförvirring, alltså att man kallar folk för något helt annat än vad de egentligen heter. Tänkte berätta lite om hur det är i min familj:

Mamma och pappa gillar visst lååånga namn. Min syster-yster heter Catharina och jag som från början hette Anna (ungefär fram till dopdagen) heter då Caroline. Gissa om jag blivit kallad Catharina många gånger? Nu har ju mamma och pappa fått fyra barnbarn som heter Hanna, Matthias, Max och Martin. Att mamsen blandar ihop grabbarna är ju inte så konstigt men även Hanna kan få de mest märkliga namn. Själv har jag kommit på ett trick för att inte säga fel på killarnas namn; jag drar lite på de första bokstäverna för då hinner jag komma på vilket namn jag ska använda. Det blir alltså Mmaax, Mmaatthias och Mmaartin. Funkar för det mesta!

Det konstigaste jag blivit kallad? Det var min dåvarande pojkvän som blev irriterad på mig vid något tillfälle. Då hävde han ur sig följande namnharang (eller name chain som det visst kallas på engelska): Fia (hans lillasyster), nä mamma, nä men åhh. Harri!!

Pappa har också en smart lösning på namntrubbel som han kom på när han inte kunde hålla ordning på namnen på syster-ysters pojkvänner. Han kallade helt enkelt alla för Roger!

Järnspikar!

Igår var det inlämningsdag på högskolan. Nej, vi fick inte mejla in våra uppgifter utan de skulle lämnas i pappersform i lärarens fack. Jag, som ändå skulle in till stan, lovade att fixa inlämningen åt ett par andra tjejer så de slapp åka från V-ås. Drömde mardrömmar på natten om att jag skulle försova mig (fet chans med två barn), att barnen skulle vara sjuka och att jag skulle glömma bort att åka in eller glömma ta med mig uppgiften. Nåja, ingen av dessa maror slog in såklart. Men bilen startade inte! Gaah! Där vi bor går det liksom inte att bara hoppa på bussen eller cykla (bussen går ungefär en gång om dagen och att cykla tre och en halv mil med två barn är inte praktiskt genomförbart).

Jag sitter i alla fall där i bilen med ungkottarna och all vår packning. Ringer till ännu-inte-maken och frågar vad han tror är fel med bilen. Han får lyssna genom telefonen men inte hjälper det. Ringer pappsen som precis har vaknat, han hoppar in i sin bil för att hämta oss. Det tar 30-40 minuter så det vara bara att packa ur barnen ur bilen och gå in igen. Lillplutten har hunnit bli hungrig vid det laget och den stora vill ha banan och äpple i varsin skål. Fixar gröt åt lillen och frukt åt den andra. Vår snälla granne ringer och undrar om vi behöver hjälp. Han hade varit ute och matat korna och hade sett mig packa in barn, icke-starta bilen och packa ur barn. Nej, pappa-taxin var ju redan på väg så det var lugnt men tack ändå. Pappa kommer, vi lastar över barn, packning och bilstolar och kommer äntligen iväg. Då kommer stor-killen på att vi måste åka till dagis och hämta hans älsklingsoverall! Sagt och gjort, vi stannar till vid dagis på vägen, hämtar bruna älsklingoverallen ("den är så bra förstår du mamma för den blir inte blöt i snön"). Kommer in till stan med 25 minuter till godo, ber till han där uppe att skrivaren inte ska krångla. Får ut mina utskrifter och lämnar in dem i tid.

Några saker gjorde ändå denna logistiska mardröm lite roligare:

1. När jag svor för att bilen inte fungerade fick jag höra från baksätet: "Man får inte säga så mamma. Säg järnspikar i stället. Nej, säg så här mamma: Aarghhh, bilen startar inte. Så kan man säga.". När han säger aarghh så låter han precis som mig...

2. Jag var ute i extremt god tid vilket gjorde att det fanns tid för sånt här krångel.

3. När jag lämnade in uppgiften till tjejen på expeditionen så gjorde hon snabbt en kvalificerad gissning av vem som skulle ha det (jag tror att vi är en sisådär 50-60 på den här kursen). Jag skojade lite med expeduttan (Lisa?) och sa att vår lärare verkar vara populär idag. Då himlar hon lite med ögonen och svarar: "ja, hos vissa". Klockrent!

När jag kom hem på kvällen startade bilen snällt efter att ha fått stått och myst lite med motorvärmare.

Från mörkaste förtvivlan...

...till ett maniskt skrivande. Ja, så kan det vara ibland och så var det igår på gränsen till idag. Alltså strax före tolvslaget. Då satt jag och ännu-inte-maken och knappade på varsin dator. Han ritade kartor (jag tror att han och dr Porathe skulle trivas förträffligt tillsammans) och jag satt och slet mitt hår i förtvivlan och desperation. Det som orsakade denna förtvivlan var teoridelen till mitt exjobb (i alla fall ett utkast till teoridel) som ska vara klar alldeles för snart och som jag igår vid 23.10 ännu inte hade en aning om hur jag skulle utforma. OK, jag hade läst en hel massa under dagen men inte hjälpte det! Det kändes som om det inte fanns en enda teorisnutt tillgänglig... Det var då jag började beklaga mig för kartnörden (ja, min egen kartnörd alltså; inte han med sjökorten) och simsalabim så kläckte jag den ena idén efter den andra! Helt sjukt! Jag knattrade frenetiskt på mitt tangentbord och 40 minuter senare hade jag mitt utkast. Gick till sängs mycket nöjd med mig själv.

Nu ska jag läsa igenom vad jag skrev igår. Det är alltid lika spännande, kommer nämligen inte alls ihåg vad jag skrev. Men bra var det! Åtminstone igår. Förhoppningvis idag. Men inte alls säkert.

Max funderar

Igår frågade Max varför astronauter har vita kläder på sig rymden? Kunde dom inte ha svarta kläder som Darth Vader har? Jag vet inte heller riktigt varför det är dresscode white i rymden men gissade att det kanske kunde ha något att göra med att vitt syns ganska bra. Som den pedagogiska mor jag är tog jag tillfället i akt att berätta lite om varför det är bra att ha ljusa kläder på sommaren, att vitt reflekterar ljus medan svart blir väldigt varmt i solen. Max funderade ett tag och sen kom han med följande funderingar:

Om man har svarta kläder i rymden kanske man inte syns
och då tror ju andra människor att man är ett mörker.

I sommar ska han ha sin gröna tröja på sig och lägga sig på gräsmattan, då kommer vi att tro att han är ett gräs med ögon.