Igår undrade jag om jag blivit galen på riktigt. Käre sambon ringde hem och frågade hur det var med mig och jag kunde bara snörvla: "det är inte så bra". Det logiska följdfrågan är ju "varför" och på den hade jag inget bra svar. Men jag hade dock ett svar som lät ungefär så här:
"Det känns som om allt är mitt fel och när vi inte hinner renovera hemma så är det också mitt fel. Jag bara skräpar ner. Och i fredags när vi skulle titta på TV så stääädade du istället och i lördags när vi skulle handla så följde du inte med in i affären.Du tycker att det är roligare att städa än att vara med mig!"
Om jag inte var så himla hormonsnurrig så skulle jag nog ha tyckt att det var ganska skönt att hallen i princip städade sig själv och att jag kunde gå in i affären och handla lite medan sambon trollade bort vår sopsorteringshög. Idag kan jag skratta åt det, men igår var det blodigt allvar...
Herregud, det är tur att jag inte är gift med mig själv- då skulle jag verkligen bli galen! På riktigt.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
1 kommentar:
Testar bara.
Skicka en kommentar