Från himlen vräker vattnet ner men ur våra kranar kom inte den minsta lilla droppe... I söndags kväll (på självaste Mors Dag) sa vår pump- ingenting. Pumpen, som ser till att vattnet från brunnen kan komma ut genom våra kranar, ville helt enkelt ha lite ledigt han också. Följden av detta: vattnet vi så gärna vill ha för att dricka, koka pasta i , tvätta oss med och en mängd andra saker som man normalt inte reflekterar över fick hämtas i dunkar från grannen. Att använda mina bästa kompisar Diskis och Tvättis var inte ens att tänka på...
På måndagen kom en man för att pyssla om vår lilla pump, men han hade fel saker med sig... Jag och tvååringen som var ensamma hemma hankade oss fram så gott vi kunde. På tisdagen återkom mannen med rätt grejer och klättrade ner i vårt brunnsrum (påminner lite om ett skyddsrum faktiskt). Tvååringen tittar fascinerat på och hans mamma håller tummarna och upprepar som ett mantra: hoppas det funkar, hoppas det funkar, hoppas det funkar... Och det gjorde det! Halleluja: vattnet är tillbaka!
Vad är då sensmoralen av detta? Tja, kanske bara att 25-litersdunkar är tunga att bära men lätta att tömma...
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar