Vi bor i ett kaos. Det som ställer till problem är inte våra ständigt pågående renoveringsprojekt: garderobsmontering, inredning av övervåning, tilläggsisolering utvändigt, ommålning av innertak, fixa lilla toaletten... Nej, det som verkligen krånglar till det är sonens små kompisar. Just nu består gänget av en påskkyckling urklippt från ett reklamblad, en val gjord av trolldeg (den är lagad otaliga gånger), ett lasersvärd som består av en presentpappersrulle samt en legogubbe (de andra tio legogubbarna göra sig icke besvär). Lägg till ett gäng nappar i olika färger (nej, inte den blå! Jag ska ha den gröööna!) och förvirrringen är total. Kompisarna har en tendens att försvinna (mamma, mitt lasersvärd är booorta! Var är min kyckling? Han är booorta) och gissa vem som får leta rätt på dem? Rätt gissat: mamman. Och nåde henne om hon inte hittar dem på två röda!
Nej, tacka vet jag låtsaskompisar som typ Mollgan! De kan iaf inte komma bort. Även om de ibland blir lite platta när intet ont anande morföräldrar sätter sig i soffan- rakt på Mollgan!
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
1 kommentar:
Min lillasyster hade en låtsaskompis när hon var en liten tös. Det kanske berodde på att jag och min storesyster aldrig ville leka med henne. Vi cyklade alltid ifrån henne, och vi lyckades, eftersom hon inte kunde cykla lika snabbt.
Barn är bra grymma ibland.
Skicka en kommentar