Ålderstecken

Ibland känner jag mig siiitgammal och ibland känner jag mig mer som femton. Men har man barn behöver man i alla fall inte oroa sig för att man ska lyckas hålla sin ålder hemlig, snart-fem-åringen basunerar glatt ut för alla som vill höra på att hans mamma visst har fyllt trea-nolla och att hon snart ska fylla trea-etta.

Läste ett blogginlägg som egentligen handlade om böcker man läst som barn och om nostalgi. Men gömt bland boktitlar och minnen fanns de magiska orden "desivon" och "nivea". Och tjillevippen så var jag, om inte liten som en tumme, ungefär sex år igen. Desivon stor på den näst översta hyllan i badrumsskåpet, i en blå flaska med blå text. Alla skrubbsår, skrapsår och andra sår baddades med Desivon. Det allra bästa med denna fantastiska vätska var att det aldrig, aldrig sved. Och Nivean, den vita och feta (nej, det är inte mina lår jag pratar om här även om beskrivningen nog skulle kunna passa in på dem också. Storebror kallade dem så sent som i morse för potatis-lår. Ingen veckopeng på fredag för honom alltså) som smordes in på läppar, näsa och kinder innan skidturen. Ett tjockt lager skulle det vara. Riktigt, riktigt tjockt. Helst skulle folien sitta kvar i burken som om locket inte vore nog. Säkert mammas idé, hon som inte vill hälla över kaffet från förpackningen till den lufttäta burken avsedd för just kaffe. Och mjölet ska helst förvaras i påsen med en extra plastpåse runt om innan hela härligheten stoppas ner i en plåtburk. Med lock. Hon är lite knasig min mamma! Men vem är inte det?

Undrar lite vilka ord som kommer att trigga storebror och lillebrors minnen om sisådär tjugofem, trettio år. Bara det inte är potatis-lår. Vad som helst, men inte det.