Vad var det jag sa!?

En fredagskväll härom veckan krockade sambon med ett vildsvin. Det som skulle ha blivit en mysig hemmakväll förvandlades till en åka-och-hämta-sambo-flera-mil-hemifrån-i-ösregn-kväll. Jag kom dit ungefär samtidigt som bärgaren. Det visade sig att sambon hade klarat sig bra, vildsvinet var tvärdött och bilen (firmabil) kanske aldrig mer blir sig själv.

Vi packade över alla saker (en veckopendlande sambo ger upphov till en förfärlig massa prylar) i vår privata bil och for hem. Under helgen försöker sambon ta reda på vilken bil han ska ha följande vecka och jag upprepar likt ett mantra: den är säkert försäkrad så att du får en ersättningsbil, den är säkert försäkrad så att du får en ersättningsbil... Beskedet från bilansvarig på sambons jobb: du får hämta en bil i Falun (ungefär 25 mil enkel resa). Jag justerar mitt mantra något: är du säker på att det inte ingår ersättningsbil i försäkringen, är du säker på att det inte ingår ersättningsbil i försäkringen...

Sambon ringer in sin pappa för att ha någon som kör honom till Falun (själv vägrade jag helt kategoriskt). Far och son ger sig iväg på en tripp till Falun. Efter ett par timmar ringer jag och kollar hur det går för dem. Svaret? Jo, de vände efter drygt tio mil då herr bilansvarig-på-firman ringde och sa att det ingick visst en ersättningbil i försäkringen...

Sällan har det känts så skönt att säga "vad var det jag sa"!

Den inställda trippen till Falun förde också det goda med sig att svärfar fick några timmar över och hjälpte oss att måla klart det sista på huset.