Läste på Lottens blogg om namnförvirring, alltså att man kallar folk för något helt annat än vad de egentligen heter. Tänkte berätta lite om hur det är i min familj:
Mamma och pappa gillar visst lååånga namn. Min syster-yster heter Catharina och jag som från början hette Anna (ungefär fram till dopdagen) heter då Caroline. Gissa om jag blivit kallad Catharina många gånger? Nu har ju mamma och pappa fått fyra barnbarn som heter Hanna, Matthias, Max och Martin. Att mamsen blandar ihop grabbarna är ju inte så konstigt men även Hanna kan få de mest märkliga namn. Själv har jag kommit på ett trick för att inte säga fel på killarnas namn; jag drar lite på de första bokstäverna för då hinner jag komma på vilket namn jag ska använda. Det blir alltså Mmaax, Mmaatthias och Mmaartin. Funkar för det mesta!
Det konstigaste jag blivit kallad? Det var min dåvarande pojkvän som blev irriterad på mig vid något tillfälle. Då hävde han ur sig följande namnharang (eller name chain som det visst kallas på engelska): Fia (hans lillasyster), nä mamma, nä men åhh. Harri!!
Pappa har också en smart lösning på namntrubbel som han kom på när han inte kunde hålla ordning på namnen på syster-ysters pojkvänner. Han kallade helt enkelt alla för Roger!
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
4 kommentarer:
Haha! Jag brukar kunna blanda ihop Ubbe (blivande sambo) och Uffe (lillebror) ibland. Där har jag också fördelen att båda börjar med samma bokstav, så det blir lätt Uuuuffe och Uuuubbe!
Smart drag med att kalla alla för Roger - där fick jag ett bra tips!
Min mamma brukar kalla mig för Monica, som hennes syster heter. Oftast kallar hon mig Monica när hon ska berätta något, eller vill att jag ska hjälpa henne. Då känns det tydligen bättre att utnyttja syrran än sin dotter.
Fast det som jag tycker är jobbigare är att det händer att Monica kallar mig Janet, som är min mamma.
Mormor hon brukar istället dra hela kusin-skaran innan hon landar på den hon menar. Det konstiga är att hon alltid tar de fyra andra namnen först, oavsett vem av oss fem det är hon vill prata med. Fast visst händer det att mormor kallar mig både Janet och Monica. Men killarna, alltså vi kusiners pojkvänner och sambos, ja de håller hon allt stenkoll på. Jag har nog aldrig hört henne säga fel där.
Roger-fenomenet har jag hört talas om förr! Smidigt, lustigt bara att det ofta är just namnet Roger som används.
Att pappa kallade alla för Roger berodde helt enkelt på att syrrans första kille hette så.¨Det kommer kanske ett inlägg om namnen på vår gata på landet; det finns nämligen lite intressanta grejer att grunna på där. Men det får bli en annan dag, nu är klockan way too much och småbarnsmamman måste sova...
Skicka en kommentar